Dindje, dinden, dindinden, dunde, dundundje.

Ungefär så kan det låta, lite beroende på graden av Arvids engagemang. Det är ett ord han haft rätt länge, men vi har aldrig förstått vad det betytt. Vi har inte kunnat hitta sammanhang, koppla det till något. Pedagogen på öppna förskolan sa till Henrik för en månad sen eller två, att åh han kan säga hund! Nja tyckte Henrik, och jag, när han berättade om det för mig. Det är inte det det betyder, men det var ju gulligt att hon trodde det.

Men jo. Det betyder hund. Och han har sagt det i flera månader utan att vi fattat att det är det han sagt.

(Önskar här med att Siv på öppna förskolan börjar jobba på den förskola som Arvid blir tilldelad.)

Mina fingrar luktar kortison. Jag fick sovmorgon till 05.50. Klagar jag mycket nu för tiden? Jag ska försöka sluta. Jag försöker förstå att vi klarade flytten, att vi kan slappna av nu. Ska bara packa upp det sista först. Det blommar irisar på innergården, nedanför vårt sovrumsfönster. Det skulle nästan kunna vara mammas rabatt, hemma i Ringarum. Den här hösten och vintern som varit min livskris. Kanske kom mitt eksem tillbaka pga den. Men i tisdags var jag i Lund på intervju till en utbildning som jag vill komma in på, och jag var glad och förväntansfull och energisk på ett sätt som jag inte riktigt minns när jag var senast. Jag ser ljuset i slutet på krisen. Det är våra ljusa brädgolv, blåregnet som blommar på innergården (har seriöst Malmös finaste innergård), Arvids ljusa skratt, en ny förskoleansökan när den förskolan vi blev tilldelade inte alls kändes bra (alla jobbiga saker som kommer samtidigt), en diktsamling på förlag, en novellsamling som snart är klar, en ansökan till universitetet. Jag vet inte vart det ska leda, men det leder bort från det som var, det som inte kändes bra.

Arvid har börjat vakna strax efter fem om morgnarna. Ligger och drar mig i håret. Sjunger mammaaa, gungaaa, mammaaa, gungaaa. Jag tänker på att jag vill få tid att sätta upp saker på väggarna. Det är något som jag kan kontrollera, när allt annat runt om bara sker.

Ibland vet jag inte om jag är vuxen eller barn, för när jag är i stallet är jag i barndomen.

Vi har flyttat till världens finaste lägenhet. Lena nyslipade brädgolv som sträcker sig från rum till rum och träd utanför alla fönster. När jag vaknar flyttstressad mitt i natten och inte kan somna om ligger jag och tittar ut på vinden i trädkronorna. Förstår inte att det kan kännas som ett hem direkt.  Som om vi levt ett parallellt liv i den här lägenheten. Ett bättre liv. Jag tycker att vi borde flyttat hit mycket tidigare. Men det var hemskt att flytta, att packa, alla jäkla grejer överallt, och ett vilt barn mitt i allt. Vi hade aldrig klarat det utan sån fantastisk hjälp. Nu kommer det att ta veckor att komma iordning. När Arvid somnat om kvällarna packar vi upp och dricker bubbel.