Pappa?

Han är ute med kompisar. Han kommer hem snart.

Stina?

Hon är hemma hos sig.

Mjau.

Ja, katterna är också hemma hos Stina.

Mamma?

Mamma är här med Arvid. Vi ska sova nu.

Vi gick igenom samma frågor och svar tio gånger igår innan Arvid var nöjd och vi kunde sjunga godnattsånger. Idag har Henrik lämnat honom på förskolan, ensam, för första gången. Han grät, skrev Henrik i sms till mig. Själv ska jag strax gå till jobbet, för sista gången.

Jag lyssnar på Leonard Cohen. Arvid lär sig nya ord hela tiden: läsa, cykla, brobrobro (blåbär). Jag har numera en barnstol på min cykel. Jag kan inte förstå att jag är den personen, att jag är så mycket mamma. Arvid kan själv klättra upp i fåtöljen med en bok och sitta där och bläddra. Att vara tillbaka i stan efter nästan en hel sommar på landet. Det får Malmö att kännas som New York. När jag går på restaurang med kompisar. Och det bästa av allt: när jag går till café för att skriva igen.

Hurra! Populär Poesi tyckte så mycket om utdraget ur min diktsvit ”Vi är flickor med ansikten” som de publicerade förra året att dikterna nu får vara med i deras jubileumsbok som precis kommit! Tillsammans med namn som Eva Ström, UKON, Malte Persson och Agnes Gerner mfl. Jag ser så mycket fram emot att läsa!

Daniel Mårs & Charlotte Qvandt – Flockmatrisen (En diktsamling där två poeters röster blir en ny. Ett undersökande av tillhörighet, gränser. ”Det finns ingen grind // Syrsor äter vad de får i sin mun / Utan näring äter de varandra” och ”Jag behöver flera organ / Flera tungomål // Ett lamm dras ut med rep / och landar i halmen // Kommer inte ihåg om jag själv föddes så / eller frilades jag istället mot drivor av grus”)

Agnes Lidbeck – Gå förlorad (Finaste omslaget på en stund! Och slutet gav mig rysningar. Ja vissa andra partier också. Hela tiden analyserar Anders vad han gör och känner. Ja han är ju psykolog. I glappet mellan tanke och handling står han och ser livet ske. Var det såhär det skulle vara? Agnes Lidbeck skildrar det som sker under ytan med fingertoppskänsla. ”Han drog sig uppför trappan med handen på ledstången. Kristina låg i badet. Anders satt på toaletten och tittade på henne och kände att han inte hade full kontroll över orden. Han tänkte att han ville sticka ner handen i det varma vattnet och röra vid hennes lite lösa mage. Han ville ösa ur sig något. Hennes hår är bleknat, hennes mage föll åt sidorna, det bleknade håret flöt ut i det grönsimmiga vattnet. Resten av henne är mycket mager. Klädd i sina väl valda plagg ser hon ut som om hon vore nitton i kroppen i alla fall. Men nu ligger de svarta kläderna i en hög på golvet. Jag kan den högen. Hennes trosor ligger högst upp. På trosorna såg han vita spår efter hennes underliv. Hon har burit dem hela dagen, jag vet hur de luktar, som jag vet hur det luktar i hennes garderob där kläderna hamnar i högar som hon kånkar ner till tvättstugan när allt är slut. Jag vet hur hon stönar över tvätten. Badvattnet luktade tall, eller eukalyptus, eller något som fick honom att tänka på Matisse. Jag borde få ångest av det här, av att vara en sådan typisk man, som kommer hem och luktar öl och sprit och i badet ligger någon jag inte blir lika kåt på längre, inte på henne, inte på just henne, där hon ligger och pratar om sig själv. Den hon pratar om känner jag knappast längre. Eller kanske känner jag henne alltför väl.”)

Lina Rydén Reynols – Läs mina läppar (Alltså om jag ska vara ärlig fick jag typ ångest av den här diktsamlingen. Det är så här man ska skriva. Svårt, språkmaterialistiskt, sa jag svårt? Det är såhär man ska skriva för att bli utgiven på Bonniers, höll jag på att skriva, men den är utgiven på nystartade Nirstedt/Litteratur, av gamla Bonniersförläggaren Gunnar Nirstedt som skrivit fina refuseringar till mig förr i tiden, men nu har alltså Lina Rydén Reynols tagit hans plats på Bonniers och han ger ut hennes debut och samtidigt som jag läser den refuserar Bonniers min diktsamling. I alla fall. Det fanns såklart partier som jag gillade, som var fantastiska. ”Som tror att en person är. Ett tillgjort barn är inte levande. Göra till en stämma. Den enda tillgjordheten vi kallar barn. En jag-maskin. Skriket ljuger inte? Så jag skriker när jag talar. När jag läser. När jag talar läser jag? Varför är jag inte sämre. Varför kan jag läsa och bli en annan. Att berätta en berättelse utan att berätta en berättelse. En skam – ” och ”Överallt finns avståndets matris. När jag förstod att min mamma inte längre talade sitt modersmål, det som är mitt modersmål, väckte det en oerhörd ilska hos mig. När fritidsledaren sa till mig att jag läste tillgjort, väckte det en oerhörd ilska hos mig. Detta är sant och jag skäms för att jag berättar det. Jag skäms för att det hände och för att det är en av sakerna som hänt mig. Ett tillgjort barn är ett dött barn. Ett oemotståndligt avstånd. Jag har inget att ta hänsyn till. Det består av de bästa felen.” och ”Jag vet något om plasticitet. Eftersom jag aldrig kan tala sant måste det övergå i flertalet. Att tala är att säga samma sak. Utan er inget, utan oss gemensam tystnad. Att äntligen somna. Att äntligen vakna. Så ljust att det inte går att se. Icke-reflekterande utrymning som vakar. De mjuka gemensamma kanterna. Den gemensamma smärtans massa. Där men inte längre. Där utan tal. Den gemensamma tystnaden. Det som redan har sagts. Minns att efter i kommer oftast n. Efter begravningen var hon död och då mindes jag henne.”)

Amanda Svensson – Ett system så magnifikt att det bländar (Wow! Lite som Marisha Pessl, Paul Auster eller Zadie Smith – fast Amanda Svensson. En labyrint, en splittrad familj – en roman så magnifik att den bländar. ”Visste du att det finns plast i molnen, Sebastian? I molnen. Små små partiklar. Du vet, man brukar säga att människor är gjorda av stjärnstoft. I framtiden kommer vi att få säga till våra barn att människor är gjorda av mikroplast. Istället för stjärnor på himlen kommer vi att peka ut konstellationer av plast och säga: Titta, har du sett? Du är gjord av samma skitiga skit! Förlåt. Det var deppigt. Jag är inte deppig, jag lovar, oroa dig inte. Jag är på sätt och vis lycklig, fast allt är på väg att ta slut och gå under. Det finns när allt kommer omkring ett mönster större än mig, än dig, än oss alla. Jag är på en plats där saker hänger samman, trots att alla tror att allt är på väg att gå i bitar och cikadorna bara dör.”)

Tommy Orange – Pow wow (Det är inte hela tiden lätt, om man vill hålla koll på de tolv olika huvudpersonerna i den här kollektivromanen. Men det den förlorar i att jag ibland blandar ihop dem, vinner den istället i sin drabbande närvaro. Så välskrivet och angeläget. Om liv präglade av våld, fattigdom, förlust, alkoholism, rasism och identitetssökande. Om att vara infödd amerikan, indian, och det arv det medför. ”Vi är bättre bekanta med konturerna av Oaklands skyskrapor än med någon helig bergskedja, känner redwoodträden i Oakland Hills bättre än någon snårig urskog. Vi har lärt känna motorvägens ljud bättre än flodens, tågens ylande bättre än vargens. Vi har lärt känna lukten av bensin och nyvåt asfalt och bränt gummi bättre än lukten av cederträ eller salvia eller ens friterat bröd – som inte är något traditionellt förresten, precis som reservaten inte är traditionella, men ingenting är ursprungligt, allt kommer ur något som kom innan det och som en gång inte var någonting alls. Allting är nytt och dömt att gå under. Vi färdas med buss, tåg och bil på, över och under prärier av asfalt. Att vara indian har aldrig handlat om att återvända till jorden. Jorden är överallt eller ingenstans.”)

Agnes Lidbeck – Förlåten (Två systrar, deras olikheter, ett hus där de spenderat sina barndomssomrar, en hemlighet. Med små medel kryper vi nära dem. ”Maria som tittade och undrade och vaktade på Ellens miner. Som undrade vad som skulle hända nu och vad de skulle känna, trots att Ellen inte heller visste. Och så boken och sidorna hon inte riktigt fick sammanhang i, och myggen och Maria som frågade, bedjande. ’Ellen, varför tror du det?’ ’Mamma kanske har cancer’, svarade Ellen efter pausen, med sträv röst, slog ihop boken och släckte lampan. ’Hon kanske håller på att dö.’ Maria började gråta. Det var skönt. Tårarna rann ned mot örat, kittlade in i örat.”)

Jonas Hassen Khemiri – Pappaklausulen (Khemiri leker inte lika mycket med sitt språk längre, som i sina första böcker. I sin mognare ton fokuserar han istället på perspektivbyten. Om hur olika vi upplever saker. Om hur svårt det är att vara en familj. Romanen är både enkel och storartad. Den sätter en klump i min mage. ”Vad fan är det för fel på papporna i vår föräldrageneration? skrev han. På allvar. Vem tog sönder dom? Hur kommer det sig att ingen i min bekantskapskrets har en normal relation till sin pappa? Vad är en normal relation? skrev hon. Jag vet ingen som har en normal relation till någon, särskilt inte till sina föräldrar.”)

Kära dagbok. Island var fantastiskt. Nej, jag kan inte säga att Island var fantastiskt, för det är ett för enkelt och självklart ord att använda. Såhär var det. Vi började med att hämta hjorden på 40 hästar. Känslan när de kommer galopperande mot oss, så vackra tillsammans, och vi driver dem in i en fålla, där sedan guiderna går in och en och en ropar de upp oss och ger oss vår första häst. De hästar vi inte rider ska vi driva med oss lösa, för att kunna byta häst några gånger per dag. Vi rider genom ändlösa fält av blå lupiner. Vi rider genom ändlösa lavafält. Himlen är tung av mörka moln men det regnar ändå nästan aldrig, en tunt duggregn någon gång ibland. Vi korsar djupa floder med strömt vatten där vi inte kan göra annat än att lita på hästarna, där vi får lyfta upp våra ben allt vi kan, men det är ändå alltid någon som får skorna fulla med vatten. Vi rider med utsikt mot Heklas snöklädda topp. Vi rider 160 km på fem dagar med en flock lösa hästar. Känslan när man töltar snabbt och flocken driver på, fortare, fortare. Känslan när man pausar så hästarna får beta. Och flocken bara går där. Vi vaktar dem. Det är allt som finns. Hästarna och gräset och bergen och molnen. När vi rider iväg igen ropar guiderna ”kom kom kom kom” och flocken följer faktiskt med, nästan alltid. Vi sover i stugor längs vägen, ett enkelt storbäddsrum, en toalett, ingen el, en fors om man vill tvätta sig. Alltid har jag på mig ullunderställ, dygnets alla 24 timmar, utom när jag på kvällen klär av mig naken och badar i forsen med glaciärvatten. Det är Stina och jag och en av guiderna, en fransyska, som är modigast med badandet. Hela tiden är jag så pirrig på vilken som ska bli min nästa häst, efter nästa paus, nästa morgon. Jag skriver upp deras namn, frågar om stavningen. Breiki, Hempa, Óttar, Glódis, Hnappur, Skomur, Vafi, Muninn, Gimsteinn, Máni, Hágangur. Sedan Muninn och Òttar igen. Óttar, Min svarta hingst (okej valack) som blir min favorit, när jag ju tänkt att jag ville rida hästar med ovanliga färger. Den första hästen jag red var också svart. Jag sa till Stina när vi väntade på att få vår första häst, när vi tittade på flocken av skäckar och blackar och fuxar och alla färger som islandshästar kan ha som jag inte  vet namnet på, då sa jag till Stina att nu ska vi få vårt spirit animal fast som i vilken färg som är vår själs färg på islandshäst, vem ska vi matchas med? Så fick jag en svart. Så tråkigt. Men de svarta hästarna jag rider på resan är de bästa, så det var rätt. Men de är samtidigt så mycket en flock. Och jag vill aldrig sluta rida.

Sedan kom jag hem. Packade upp. Tvättade. Packade igen. Och jag, Henrik och Arvid åkte till Bohuslän. Två veckor i en pytteliten stuga vid havet, med klättring, promenader i skogen, plocka vildhallon, bada i havet, sitta i skymningen och läsa  och lukta på kaprifolen. Arvid som lär sig säga ”koka” som betyder ko. Som härmar får och framförallt höns så bra. Som lär sig var vi har nektarinerna nerpackade och alltid försöker få fatt i en. Som en dag stoppar en snäcka i munnen, men när jag tar ut den ur hans mun visar det sig att det inte är en snäcka utan någons gamla avklippta tånagel. Som lär sig säga ”klättra” och faktiskt tycker att det är roligt när vi klättrar. Han sitter i vagnen och äter frukt och tittar på. Sen sover han bortåt två timmar i vagnen och vi klättrar så mycket vi kan innan han vaknar. Min största bedrift blir Bohusklassikern Bergkirstis polska. En av de finaste, coolaste och hårdaste linjer jag nånsin klättrat. 35 meter som aldrig tar slut. Episkt! Och samtidigt är jag nästan, nästan lika nöjd med de dagar då jag mest säkrar Henrik och visar Arvid harsyra i skogen.

Det har varit min bästa sommar på länge. Men hela tiden går jag runt med ångesten som min skugga, ser den hela tiden i ögonvrån. Det stämde att jag skulle ha en svart häst, den matchar mig. Och därför vill jag också aldrig hem igen, från den isländska vildmarken, från den bohuslänska landsbygden. Där kan jag leva ett annat liv och låtsas att det är mitt. Är det en trettioårskris jag har? Fyrtioårskris? Den började när jag var 35 så det är kanske både och. Nu är jag 36 och tvivlar på allt. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vet inte vad jag vill. Allting känns hopplöst. Jag hade bestämt mig för att inte jobba kvar på mitt jobb. Sakta, sakta kom jag till ett beslut om att börja plugga igen. Men kom inte in på utbildningen. Jag som i våras köpte en dyr klänning, och tänkte att den ska jag ha i höst när jag får klä mig fint och packa skolväskan. Det känns hemskt ytligt men det har nästan varit min största motivation i allt detta. Att få klä mig fint. Istället för jobbets svarta piké t-shirt med logga, svarta jeans och fotriktiga skor. Att få klä mig fint. Att få sätta mig i skolbänken och tänka intressanta tankar igen. Att vara på väg någonstans. Jag har så svårt för beslut och för förändringar. Det var ett stort beslut att jag skulle söka till Lund. Men samtidigt som jag gjorde det sökte jag faktiskt till Borås också. En distansutbildning. Jag skulle inte alls gå där, jag bara sökte den för det kunde jag ju lika gärna göra. Där kom jag in. Där kom jag faktiskt in. Men jag ser bara nej. Jag ser inte ja. Jag måste försöka se ja. Jag förstår det när jag nu skriver det, dagboken.