Idag sa Arvid sitt namn för första gången. Adi. Han upprepade det flera gånger. Som från ingenstans. Häromdagen fick jag tillbaka en tenta. Var rädd att kanske vara underkänd. Den var svår. Men jag hade fått 13,5 av 14 poäng. Har sex tentor/papers på sex veckor. Har tagit mig igenom fyra av dem. Nästa vecka är deadline för de två sista. Jag känner mig lite förkyld. Är rädd att hjärnan ska sluta fungera. För jag vet inte hur jag ska hinna som det är. Arvid har även börjat med både tvåordsmeningar och treordsmeningar helt plötsligt. Mamma prickar där, säger han om mina födelsemärken. Tii dåå pappa, när vi vinkar hejdå i fönstret. Nu sover han med sin nalle Brum brum. Henrik är ute på galej. Jag ska äta glass och se på teve. Jag borde ju plugga egentligen men orkar inte.

Det är en sån blandning av känslor precis som det var i New York. Så slitsamt med staden som aldrig sover. Ensamt många gånger. Tankarna på vart man är på väg. Och så det fantastiska äventyret, att vara mitt i det. Jag tänker mycket på New York. Jag vet inte om det är hösten. All tid jag bara hänger på lekplatser, och hur är det annorlunda mot att hänga runt i New York, sitta på barer och ströva på okända gator? Samma gula löv och duggregn. Fy vad jag älskar höst. Älskar att kunna klä mig i tunna strumpbyxor och tjocka stickade tröjor. Jag tänker mycket på skrivandet också. Det gjorde jag i New York med, när jag hängde på barer och strövade på okända gator. Undrar om det blir bra nog, om det någonsin ska bli bra nog, om någon någonsin ska säga ja. Om jag ångrar något i mitt liv så är det att jag inte skickat mina manus till små förlag utan drömt om ett stort förlag. Tänk om jag hade hunnit ge ut en, flera, böcker nu? Jag ska börja skicka till små förlag nu. Är hemskt rädd att de också ska säga nej.

– Jaha. Klockan är bara två. Vad ska vi göra hela livet?

– Gunga.

Häromveckan sa Arvid mormor för första gången. Det är inte ett ord som vi lärt honom. Vet inte var han har fått det ifrån. Men han sa mormor, tittade på mig och log. Han har sagt det flera gånger sedan dess. Varje gång ler han.

Igår var jag och Henrik på dejt. Första gången utan barn sen vi fick barn. Herregud! Men jag hade självklart munsår så vi kunde inte pussas. Vi drack öl och åt svindyr mat och var så himla vuxna? Småbarnsföräldrar ute på dejt första gången utan sitt barn, är det vi? Det var också som att vara i New York, höstmörkret som var så varmt in genom de stora fönstren, allting möjligt. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi är föräldrar. Även om det är ytterst konkret och närvarande i mitt liv. Jag pluggar för lite för Arvid blir sjuk hela tiden och jag och Henrik delar upp dagarna mellan oss så gott vi kan. Jag försöker ta igen sent på kvällen när han somnat. Hinner inte skriva eller läsa skönlitteratur som jag skulle vilja. Försöker tänka att det kommer. Försöker nöja mig med en timmes skriv någon gång ibland. Det är ändå något fint med att få så mycket tid med sitt barn. Det är en klyscha men han blir stor så fort. Han härmar så mycket av vad vi säger. När jag säger att jag stretchar och han säger stretchar och sedan härmar rörelsen. Han säger bära, oftast för att uppmana en att bära honom. Han säger bok, strumpa, mun, katt, te, kläder, hjälm, traktor, kladdig, backa som betyder macka. Han säger klippa, och vill att vi ska klippa i tomater och gurka och kastanjer som vi hittar i parken. Han säger docka, som han gärna vill ha en. Han säger barn, som han frågar om han är, om mamma är, om pappa är, om Stina är, om katterna är. Han säger vantar, som han är rädd för och därmed väldigt fascinerad av, och vill läsa Pettson och Findus får julbesök för där har de vantar på sig, och han undrar om mamma har vantar, om pappa har, Stina, katterna, hästarna. Han säger hej, hej då. Han säger hallå, när han låtsas prata i telefon. Han säger tack, tex när man tar emot snårkråkorna som han har petat ut ur näsan och ger till en. Och gud vet vad mer, det dyker upp nya ord varje dag. När man tittar på dem såhär känns det konstigt att de utgör ens liv. Han gillar att lägga pussel och rita. Dvs han gillar nog främst att sortera pennorna och ta loss och sätta fast dem i pennskrinets små gummibandshållare. Han gillar sina blårutiga skjortor, rosa haklapp och grå strumpor. Hans favoritpyjamas är röd med färgglada prickar. Jag säger till honom att om du är såhär stor, hur stor är då inte jag?