2019. Det här var året då vi flyttade. Efter elva år i samma lägenhet. Att komma närmare marken och att ha träd utanför alla fönster är en fantastisk grej. Det här var året då jag lämnade mitt jobb efter sju år. Jag som en gång älskade mitt jobb, framförallt sen jag kom till triangeln. Jag skrev lyriskt i dagboken efter första dagen på triangeln. Det slumpade sig så att jag samma datum sex år senare jobbade mitt sista pass. Men när saker förändrats så fanns det nog inte mycket mer att göra än att gå vidare. Jag har alltid sparat csn utifall att jag skulle vilja plugga till bibliotekarie. Jag har inte trott att det verkligen skulle ske. Men nu gör jag det. Två stora förändringar det här året. Och Stina och jag red i skogen en gång i veckan och det var som att komma hem.

10-talet. Jag förlorade min mamma 2011. Jag födde mitt barn 2018. Jag tror jag var lyckligast hösten 2017 när min mage växte och jag skrev och trodde på det jag skrev och fick åka på bokmässan som poet och läsa i rum för poesi och jag red två gånger i veckan och älskade att vara gravid och har aldrig känt mig så snygg och njöt av allt känns det som. Jag var även lycklig våren 2017 då Ingen rök utan mareld kom och det kom fina recensioner och jag fick medverka i Lundströms bokradio i P1 och Stina och jag åkte tillbaka till Rumänien på fantastisk ridresa och hela tiden visste jag att så fort jag var hemma från den skulle jag och Henrik börja försöka bli gravida och det var så spännande allt. Det var även spännande 2014 när vi bodde i New York under hösten. Jag bara skrev och gjorde stan. Så mycket som jag skrivit under 10-talet. Lite har publicerats i tidskrifter och antologier. Mycket har refuserats. Det kom en refusering igår. Jag är så trött på dem. De kan få stanna på 10-talet.

När man ligger hemma sjuk och hinner drömma. Titta på hemnet och hästnet. Kolla upp listor på Sveriges största och framförallt mindre städer. Fundera på hur det vore att bo i dom. Dvs att bo utanför dom, bo på landet. Det där huset på landet. Samtidigt veta att livet aldrig kommer att vara såhär lätt någon annanstans, så här njutningsfullt, jag har vänner och Stina och en vardag fylld med sånt jag tycker om, skriva på café, klättra med Lina, rida med Stina, middag med bokklubben, playdate i parken. Samtidigt tänka på hur det var att bo i New York. Den här hemlösheten. Var vill jag vara. Här. Någon annan stans. Jag läser i förordet till Ola Juléns Afrikas verkliga historia: ”och så detta att man hela tiden, förmodligen även när man inte är olycklig, har ett somewhere else i sig”. Jag behöver nog också försöka att skriva en diktsamling om det. Therese Bohman skrev i Expressen häromdagen om hur hon upptäckte Per Hagman när hon som tonåring handlade med sina föräldrar på ett sommaröde ica maxi utanför Norrköping, och snubblade över en av hans böcker. Att han visade livet bortom ica maxi. Längtar jag nu tillbaka till det livet? Bara för att väl där längta efter det liv jag har nu? Aaahh fjhfj wdkd d jdjsfh fpdlii åldoi dhdjdeoiyuy ndfkd ndj nkdkdieo

När Arvid säger att jag ska ta på mig mitt halsband, han är så observant, jag tar alltid av det när jag sover. Jag säger till honom att det var mormors halsband förut. När han pekar att jag inte får glömma min handväska, och jag berättar för honom att vet du vad, det var mormors väska en gång. När jag sniffar honom på halsen och han skrattar det ljuvligaste skratt jag vet. När jag slutar säger han att jag ska nosa. Han vill att jag ska fortsätta. Jag berättar att så gjorde mormor på mig när jag var liten. Nej, jag tjatar inte alltid om min döda mamma för mitt barn, men det är så fint de stunder när jag kan berätta om henne. Och är det den här årstiden kanske. Hur mycket jag tänker på henne när vi bakar lussekatter och tar fram julstjärnan och köper hyacinter och ställer fram tomtar. Hur mycket jag sörjer att inte få ta med mig Arvid hem för att fira jul.

Jag är himla förkyld. Men lyckades skriva hemtenta ändå. Arvid säger protis när jag nyser. Älskar hur han uttalar nya ord. När han lärde sig säga halsduk och balansgång sa han först balanstuss och halstuss. Men nu säger han nästan helt rätt. Jag säger balanstuss istället. Arvid säger grötris och clementin och regnkläder och mamma gullig och andra komplicerade saker. Jag ligger i sängen och tänker att jag aldrig ska vara såhär ung igen.

En kille försökte prata med mig. I recognize your face. Tre försök gjorde han, med några minuter emellan. Jag låtsades inte höra. Hahaha!

Jag träffade en granne på innergården. De håller på att flytta härifrån. Så trist när de är några av våra favoritgrannar. Det var ju inte så länge sedan vi flyttade in, så vi hann inte bo här så länge samtidigt. Hon undrade om hon fick fråga mig en sak. Hon undrade om jag kanske medverkade i en bok som hon hade. Den heter Blå blixt sa hon. Ingen rök utan mareld? frågade jag. Ja. Jo det gör jag sa jag. Hon sa att hon inte vetat om att det var jag. Men hon hade känt igen mig i boken när hon tittade i den nu. Hon sa att hon hört mig på radion. När jag var med i Lundströms bokradio. Hon hade själv precis förlorat sin mamma då. Hon började gråta nu där vi stod vid cyklarna. Jag skulle precis cykla iväg med Arvid till förskolan, men vi blev stående en stund. Hon pratade om mina dikter. Hon grät. Jag började såklart också gråta. Och hon grät och jag sa tack tack vad glad jag blir.

Arvid är 1 år och 9 månader. Det är 9 månader sedan han lärde sig gå. Nu leker han att han är en bebis som kryper. Han säger ”bebis, krypa”. Han säger ”mamma krypa”. Inte mig emot. Ibland vore det skönt att vara en bebis igen.

Vi har valbara kurser på utbildningen till våren. Detta har skapat något av en identitetskris hos mig. Vem ska jag bli? En bibliotekarie gömd bakom en datorskärm, specialiserad på e-böcker, eller en bibliotekarie som undervisar i källkritik och informationssökning? Fast när jag formulerade det så blev valet plötsligt lätt.

Arvid säger mormor död när vi ligger i sängen och myser på morgonen. Han är ett år och nio månader. Lika gammal som jag var när Stina föddes. Jag har tänkt att jag var stor då men nu förstår jag hur liten jag var. Jag vet inte om Arvid vet vad mormor död betyder egentligen men han säger det flera gånger. Sen vill han att vi ska dansa. Han ropar dansa och springer till stereon. Sen vill han ha te till frukost. Adi te, säger han. Han får dricka svagt grönt te i en kåsa. Han är mycket nöjd. Han viskar Adi innan han tar en klunk. Henrik och jag ler mot varann och Henrik säger hur många viskar sitt eget namn sådär innan man dricker? Sen ska jag plugga och jag gör det också men är omotiverad och deppig. Kommer fram till att det beror på en instagrampost som Ellerströms la upp, där de uppmanar att köpa backlist till rabatterat pris för att stödja framtida utgivning. Att jämföra med igår när jag skulle ut och köpa en julstjärna att hänga i fönstret pga behövde mer mys och nästan inte kunde ta mig fram på stan och insåg att det var black weekend. Ibland är jag väl för känslig för mänskligheten.