Det händer!!!!!!! Våren 2021 debuterar jag med diktsamlingen Hästar på It-lit!!!!!!!

Han säger pasit och han sitter på köksmattan och sorterar dem. Han gör ofta så med ord, att han förkortar dem, så att marmelad blir lad och paraply blir ply. Ibland byter han även plats på konsonanterna. Potatis blir då pasit. Detta trots att han tex kan sjunga ”ute blåser sommarvind” och ”likt en diamant i skyn” med nästan perfekt uttal, och med världens sprödaste lilla höga röst, samtidigt som vi dansar till dunka-dunka i vardagsrummet, ju hårdare tongångar desto bättre, han viftar med armarna i luften och sjunger ”liten tomte tittar ut” samtidigt. Idag har vi varit i skogen och klättrat och hälsat på blåsippor och våren. Efter några dagar alldeles för mycket inne i mitt huvud var detta precis vad jag behövde. Skogen slickar våra sår. Efter några stillastående dagar tycker jag att livet kan börja igen.

När man tycker att det står ”svanar” på inköpslistan och bara whaaat ska vi ha det??? Sen inser att det är en själv som skrivit inköpslistan och man skulle minnas om man skrivit upp det, om vi behövde det. Då är man nog rätt trött och behöver att ens kille kommer hem. Och det blev lite krisigt i Henriks komma-hem-ande, med flygplan som inte går och han nekades åka till Kastrup trots att man ska svensk medborgare ska få flyga dit. Men till slut, när Arvid och jag låg och sov en natt, då kom han hem. Nu firar jag med ont i halsen.

Barnet:

”Köpa blod.”

”Köpa bajs.”

”Köpa kiss.”

(Andra hamstrar toapapper.)

Nästan tomt på caféet där jag sitter och skriver. Jag brukar ju mest plugga här nu för tiden, men idag skriver jag. Det är fredagen den trettonde. De spelar Friday I’m in love. Jag är kär. Och så lugn på ett sätt som jag inte vet när jag kände sist. Det är väl egentligen lite konstigt mitt i den här krisen.

Det blåser storm. Henrik är i USA på konferens och riskerar kanske att fastna pga corona. Jag visade Arvid på jordgloben var Henrik är, men det var nog lite stort att greppa. Jag har svårt att koncentrera mig, har saker i huvudet som är lite stora att greppa.

1. Jag överlevde gårdagens hopplektion. Första gången jag hoppade på kanske ett år. (Och ja, jag har börjat rida stor häst igen.)

2. Det är så galet gott med tabasco på stekt ägg.

3. Jag tycker fortfarande att lukten av Arvids kissiga blöjor är något av det godaste som finns.

4. Handväskan som jag ärvt av mamma har gått sönder.

5. Påskliljorna som har slagit ut

6. De ser ut att frysa.

7. Att vänta är tortyr.

Matilda Gustavsson – Klubben (Otroligt välskrivet och obehagligt, denna dissektion av allt som hände kring Jean-Claude Arnault, Forum och Svenska Akademien. ”Allt framstod med en överdriven detaljskärpa. Han sa att eftersom han var steril behövde han inte använda kondom. Jag la mig ner på det kalla golvet. En hoprullad matta fungerade som nackstöd. Jag minns den sträva väven mot huden. Jag minns bokryggarna längs väggarna. Jag ville inte ha sex med honom. Men det fanns något alienerat och hårt i situationen som var nytt för mig. Det var inte upphetsande men intressant. Det var det här som var stoff: ett byte att komma hem med och formulera, omformulera. Efteråt tänkte jag mycket på att jag för första gången hade haft sex med en gift man och därmed svikit Katarina, som jag på avstånd beundrade och tyckte mycket om. Jag ville göra det ogjort. Samtidigt hade jag betalat för min finhet och min bakgrund, och händelsen kändes som en stämpel. En sån man får på insidan av handleden när man släpps in på en nattklubb.”)

Margaret Atwood – Gileads döttrar (Skönt att vara tillbaka, ville jag skriva, men det låter ju som fel ord att använda om Gilead. Men skönt att få sträckläsa. Även om Tjänarinnans berättelse är så mycket bättre och denna…känns lite för tillrättalagd? ”Vad min far gjorde där inne var väldigt viktigt, sa man – de viktiga saker som män gjorde, sådant som var så viktigt att kvinnor inte fick lägga sig i det, eftersom de hade mindre hjärnor och var oförmögna att tänka stora tankar, enligt Tant Vidala som undervisade oss i religion. Det skulle ha varit som att försöka lära en katt att virka, sa Tant Estée som hade oss i slöjd, och då skrattade vi för det lät så fånigt! Katter hade ju inte ens fingrar!”)

David Zimmerman – Ljus och strålning (”hörde en far hur ett regn slutat i natten / att timmarna steg blev mer vita // och timmarna stramar så börjar det / mindre harklingar och en snus sedan // går han genom några rum // lukt av natt och ett kommande ingen av oss hör väggarna låta / där ute är grenarna barken ska stävja leran marken // läte som blodet måste ha under huden så börjar det // stiga och ta bort och han, ja vad / vad skulle han spara av detta”. Inser att jag vill läsa den igen när jag skriver av detta. Dikten har en förmåga att suga in en. Rytmen, bilderna. Orden som återkommer, förskjutningar. Om död, ljus, liv.)

Bella Batistini – Mata duvorna (Debut skriven under pseudonym, där den första delen utspelar sig i fängelsemiljö, och den andra delen kanske i frihet eller på flykt. ”allt det förgångna bebor min kropp / historien intakt / ljudet från havet / den här natten har säkert ett namn / den här natten har säkert ett namn / det hör till det ännu okända”)

Karolina Ramqvist – Björnkvinnan (Jag är kluven till Björnkvinnan. Tycker att den är för vag. Rent av tråkig bitvis. Samtidigt med passager som lyser så starkt. Nu efteråt kommer jag på mig med att gå och tänka på den. ”Det sägs att de starkaste känslorna alltid har varit desamma överallt i alla tider, men hur kan man vara säker på det? Jag undrade vilka tankar och drömmar som var möjliga för henne, och om tankarna och drömmarna kom från det djupast okända i oss eller ur det vida vi delade med alla andra, det som var styrt av allt som fanns och allt vi uppfunnit, och om det var någon skillnad eller ens möjligt att hålla isär.”)

Maria Seisenbacher – Sitta lugnt med ordentliga skor (Jag ville verkligen tycka om den, diktsamlingen om en mamma som blir dement, men hade lite svårt att ta mig in i den, dikterna framstår ibland som slutna. Men ju mer jag läser desto bättre blir det. ”ohjälpligt förlorad / jag kommer inte ut ur mamman / går tungt med henne / på flytande ytor / likt hennes krampande fingrar / rycker livet blint / barndomen ur mitt ansikte”)