Jag träffade P O Enquist i april 2009. Han var en av domarna i Umeå novellpris och jag var en av pristagarna. Jag var tagen av att befinna mig i hans närhet. Den första av hans böcker jag läst var Kapten Nemos bibliotek, och den gjorde mig hänförd, att man kunde skriva så. Vi läste den när jag pluggade litteraturvetenskap, och därefter sökte jag själv upp Nedstörtad ängel, Livläkarens besök, Ett annat liv. Alltid hänförd. Så träffade jag honom i Umeå. Vid den stora middagen, som fick mig att känna mig som nobelpristagare snarare än novellpristagare, vilket taxichauffören tyckte vi sa på resan till middagen, så satt P O och jag mitt emot varandra. Vid ett tillfälle slog våra fötter emot varandra under bordet och P O hoppade till, ”hur långa ben har du?!”. Bordet var så brett, vi var långt ifrån varandra, men vi var bägge långa. Efter middagen när vi minglade runt vände sig P O till mig och sa att han hört att vi visst skulle med samma flyg till Stockholm imorn. Ville jag dela taxi med honom till flygplatsen? Det ville jag. Och det gjorde vi. Sedan satt vi på flygplatsen och han berättade om sitt skrivande och frågade om mitt skrivande. Han frågade om jag hade barn och när jag sa nej sa han bra, och berättade om när hans första barn låg under skrivbordet och sög på hans tår medan han skrev. Han sa att jag borde skriva en roman. Ja sa jag. Vi skiljdes åt när vi gick ombord på planet, men möttes igen på Arlanda när vi klivit av. Då böjde han sig ner och kramade mig, han var trots allt mycket längre än mig, och önskade mig lycka till med skrivandet. Hela den här händelsen är något jag aldrig kommer att glömma. Precis som hans romaner.

Arvid ville visa sin nya keps för sopbilen.

(Så mkt tycker han om sin nya keps, och så mkt tycker han om sopbilen.)

(Jag och Henrik tyckte han skulle ha en keps med fiskar på, eller en keps med djur på, de var superfina, men Arvid var benhård. Gul keps. Så det var ju egentligen fantastiskt att vi hittade en gul keps.)

Hon framför mig i kön köper citroner. Jag har alltid velat vara en sådan som köper citroner. Hon har läppstift och en snygg kappa. Jag tror hon köper sparris också, jag ser inte riktigt. Jag är osminkad och jag köper korvbröd och daim. När jag berättar om det för Henrik bara skrattar han och säger att han minsann köper sparris ibland. Men hallå det var inte det jag pratade om?!

När blev det såhär grönt ute? Jag känner mig inte redo för det.

Titta här, jag har fått en novell publicerad!

https://www.opulens.se/prosa-poesi/skinnsoffa/

Att låta barnet hälla ut påsen med sallad på golvet, för att köpa sig ro att laga mat, medan barnet plockar upp bladen och lägger tillbaka.

Jag har blivit sugen på att använda läppstift. Har aldrig använt läppstift. Så mycket längtar jag efter fest och energi och liv?

Blåmesen saknas i vår lilla fälthandbok ”Ut i naturen” som jag hade som barn och som varit en av Arvids favoritböcker sedan ett drygt år tillbaka när han började intressera sig för böcker. Det förvånade mig att den inte är med, men jag vet ju hur en blåmes ser ut. Vi har blåmesar och talgoxar som sitter i trädet precis utanför köksfönstret och äter på knopparna som snart ska slå ut. Himlen har varit blå i veckor, men nu är det molnigt. De större träden på innergården blommar rosa. Det visste vi inte att de skulle göra, de ser inte ut som rosablommande träd. Att ha träd utanför alla fönster gör det mycket mer okej att tillbringa mycket tid hemma. Jag ska plugga men orkar inte. Jag tittar ut genom fönstren istället. När jag tittar på Arvid kan jag känna med vilken kärlek mamma tittade på mig. Som att jag genom min blick även ser mamma. ”Mamma sluta” säger Arvid och föser bort mig. För att senare krama mina ben och säga ”Arvids mamma” och vilja att jag ska bära honom. Om han frågar efter kläder han vill ha (klänningen, blå skjortan, Stinas pyjamas dvs pyjamasen från Stina, morfars byxor dvs manchesterbyxorna från morfar) och om vi säger att de är smutsiga så säger han ”inte smutsig – ren!” och gräver efter dem i tvättkorgen. Om vi föreslår kläder som han inte gillar så säger han ”smutsig!” och kastar bort dem eller till och med lägger dem i tvättkorgen. I fälthandboken pekar han på snösparven och säger ”farfar”. Han har kallat snösparven för farfar ända sedan han lärde sig säga farfar. Igår frågade jag honom om han tyckte att den var lik farfar? ”Nä. Farfar”, svarade han helt självklart. Jag frågade om mormor också var där, men det märktes att han inte riktigt var engagerad i det när han pekade på någon slumpvis fågel, för att sedan säga vilken som var mamma, pappa och Arvid, så som han gör med många böcker vi läser nu. Nej nu, nu borde jag försöka städa lite, jag vet inte när vi gjorde det sist. Och nu slår det mig att blåmesen, det är kanske den som är mormor?