Matilda Södergran – Överlevorna (Hon har kallats för en av de viktigaste unga poeter som skriver på svenska, och Överlevorna fick många hundöron vid dikter jag ville markera. Det är något fascinerande över dem, de koncisa små raderna, det stämningsfulla, närmast suggestiva. ”Vi önskar något vi sedan, hur vi än beter oss, inte kan ta tillbaka. / Finns där, outtalad rest. Överlevorna, det går att få syn på dem / överallt.” Och: ”Nagelfar de mina som under ett sorgeår. / Det stundtaliga. Måndagens mistlur över staden. / Fönsterbrädans förpassade växtlighet. / Finnas. Det går inte, att sluta skriva om det” Och: ”Allt språk är låtsat. / Allt arbete förlorat. / Allt vi någonsin åstadkommit / ska vi komma att ställas till svars för”)

Isabelle Löf – Börjar jag blomma så börjar jag dö (Diktdebut, med långsamma modemuppkopplingar, fula gubbar, flickrum, det som gör ont, det vackra och fula. ”tam och slynig // slö och sölig // morrar / menar att jag är en vanlig flicka / som flickor är långa anemiska korridorer // ansamling av ondska”)

Sofia Stenström – Magic Love Pixie (En utforskning av intimitetens gränser, läste jag någonstans att den beskrevs som. Den är skriven med ett högst levande språk, och jag snärjs i berättelsen precis som huvudpersonen Nadja snärjs i livet? Iallafall i en relation. ”Nadja och Angelica är invigda häxor. Redan som elvaåringar utförde de en ritual ute i Nackareservatet. De brände upphittade benknotor och läste Fader vår baklänges över en glödande engångsgrill. Sedan var de redo för äventyr. Från sina böcker vet Nadja att en flicka förr eller senare måste drabbas av äventyr. Ofta har äventyret med kärlek att göra, men det kan också handla om monster och sex. Ibland är det samma sak, ibland är det bara svårt att se skillnaden.”)

Arazo Arif – Mörkret inuti och fukten (”Jag går in på mitt rum / Talar med mina dockor / Täcker deras ögon med nagellack / (Tar synen från dem) / Här är jag, en dotter / Här är det jag som tar / Jag blir inte fråntagen / Varken far eller navelsträng”)

Åsa Nelvin – Gattet – Sånger från barnasinnet (Den kom visst redan 1981, men nu i nyutgåva, och jag som inte hört om den tidigare är glad att jag hittade den. Barndomskänslans ovisshet i diktform. Så många rader jag vill citera. ”Jag stjäl hänsynslöst intryck. / Jag går in i rummet och slickar på tapeterna. / Jag andas på glaset i fotoramarna för att se / om ett annat ansikte träder fram inunder, / yngre, mindre fastslaget. / Jag letar efter aska i blomkrukorna, ett barns / nyckelben. / Men ingenting. Ett normalt hem. En anständig / plats. / Tiden har stannat här. Ikväll / kommer jag inte att växa. Någonting i mig / kommer att bli dvärglikt.”)

Marit Kapla – Osebol (Imponerande debut, som bygger på intervjuer med alla vuxna boende i den lilla byn Osebol i Värmland, som blivit poesi. ”Almanackan / som sitter kvar på väggen / är från december tjugohundraåtta. // Det var nog sista året hon var med hit. // Annars hade det kommit upp / en ny almanacka / antagligen.” Och: ”Både Karin och Ingalill ringer / och hör att jag finns. // Men jag har lämnat en nyckel i Hagen. // Det har jag gjort. // Så är det.” Och: ”Många tänker… / det känns som om de tänker / att det är lättare i stora städer. // Allt är nära / det känns lättare. // Men på riktigt / om man jämför / så känns det inte alls lättare där.”)

Cecilia Alstermark – Pärlemor (Poesidebut om längtan och kampen efter barn. ”Grantystnaden / Anklugnet / Sjön är svart och de ligger stilla på mage / rör sig inte ens bort / när jag glider ner från sammetsklippan // Brösten spänner under tyget / jag blev inte gravid i Frankrike heller / Bordeauxvin, croissantmorgnar / Förlorade ägg // Jag har allt det här / bär tystnaden i min kropp / Jag har alltid velat / bära tystnaden”)

Hanna-Linnea Rengfors – Närhetsprincipen (”mamma vad betyder massaker”. När jag läst ut den läste jag den en gång till, för att sätta allting i sitt sammanhang, både det där nära och personliga, och det vi ser på nyheterna eller som historien berättar för oss, som om de amerikanska kvinnorna som målade självlysande urtavlor på klockor till soldaterna och som uppmanades att forma penselspetsen med läpparna och fick i sig den giftiga färgen, och om Hiroshima. ”vem vill gifta sig med en hibakusha // inte jag / inte jag // visst är de vackra / ärren som glaciärer på armarna / kimonons mönster inbränt på skuldrorna // men // vem vet hur de ser ut på insidan / vad som strålar där innanför / om barnen ska ligga i mörkret och lysa / med hjärtat utanpå bröstkorgen // ingen vet”)

Ola Julén – Orissa (Omsusad poesidebut från 1999 som återutges av Nirstedt/litteratur. Jag läste postumt utgivna Afrikas verkliga historia, och har i efterhand insett vilka spår den lämnade, och var ju givetvis tvungen att läsa Orissa också. Det är naket och svårt att värja sig mot, oavsett om man egentligen tycker om det eller inte. ”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig.” Hur fantastisk inledning är inte det?)

Ingvild Lothe – Varför är jag så ledsen, jag som är så söt (Den hyllades i Norge, och kom på svenska för två år sen, och nu har jag läst. Det är drastiskt och ärligt, och jag måste kanske citera hela den inledande dikten: ”fy fan // jag saknar att vara åtta år och inte ha förstört mitt liv / då pratar vi alltså om extrema förhållanden som jag varken kan / eller vill prata om / som t ex det att vara åtta år och inte ha förstört ens liv // när vågorna slår / då är det med en ömhet / som inte finns i andra slag / som t ex när pappa slår mamma // när jag håller andan under vattnet / då är det av praktiska orsaker / och inte av rädsla / som t ex när jag håller andan / och smyger från sängen till toaletten / för att kissa på porslinet / ljudlöst / och aldrig i vattnet // när min bror och jag är i badkaret så länge att vi får hud som / hundraåringar / och vattnet blir kallt och vi kissar i vattnet / liksom för att hålla värmen, för att hålla ut”)