Det regnade. Sen slutade det regna. Jag lyssnar på Beth Orton på repeat. Har vikt tvätt och ätit pannkakor med glass och jordgubbar och nu ska jag läsa en bok. Henrik och Arvid sitter på tåget mot Göteborg. Jag älskar att vara ensam hemma. Dvs en gång i tiden älskade jag att vara ensam hemma, nu är jag det aldrig. Förra sommaren åkte de också bort över en natt, det var min första gång ensam hemma på riktigt sedan Arvid kom, och då började jag känna att ja, jag vill bli gravid igen. Haha komisk effekt av att vara ensam hemma. Nu har det gått ett år och någon ligger och buffar i min mage. Jag tycker nog att profilen på ultraljudsbilderna är lite lik Arvid. Ultraljudsbarnmorskan var förbannad att jag fått vänta så länge på ultraljud, och hon gjorde ultraljudet trots att min remiss från sjukhuset inte kommit fram. Jag missade min första tid för ultraljud pga förkylning, och i coronatider och semestertider skulle jag behöva vänta fem veckor innan sjukhuset hade nästa lediga tid, så efter en himla massa telefonsamtal och oro hittade jag en tid privat istället som innebar endast fyra veckors väntan. Äntligen har jag fått se dig. Fått veta att allt ser bra ut. Och sommaren går. Även om jag vissa dagar knappt kan gå pga sammandragningar. Arvid har äntligen fått höra åska. Det åskade mest hela tiden när vi var i Östergötland. I Bohuslän blåste det mest. Vi gick små promenader och upptäcktsfärder. Alla djur Arvid fått klappa. Alla bär vi plockat. Alla böcker jag läst. Baden. Arvegodsen från Henriks farmor som flyttat in på äldreboende, varav lite är sånt vi sparar inför vår framtida stuga. Eller om det rentav blir ett hus. Vem vet.

”När jag blir liten kan jag komma in i magen till bebisen och krama den.”