Alltså min gulliga unge. Henrik och Arvid var på stan och köpte lite fler kalsonger till Arvid, dvs hälften av hans underbyxor är trosor, han får välja själv och tack och lov väljer han många rosa och med enhörningar. Han föll dock särskilt denna gång för ett par ”fotbollsmönstrade”, dvs sådana där rutor som fotbollar har i svart och vitt, men när jag frågade honom om kalsongerna lös han upp och sa att det var schack!! Åh mitt mammahjärta då. Och hahaha Lindex, ni får tänka lite utanför boxen ibland kanske, när ni designar barns underbyxor! Andra gulliga grejer min unge gör är att han hämtar en varsin ukulele till honom och Henrik och så sångboken och så sitter de och spelar och sjunger. Han kan också be oss spela sångerna på ”klånen”, dvs telefonen, om han inte bara gnolar på själv medan han leker. Hans favoritsånger är Fattig bonddräng, Uppå källarbacken, Varm korv boogie och Pappa kom hem. Hans egen version av fattig bonddräng är hemskt fin. Först löd den: ”Jag är en fattig bonddräng men jag lever och snus.” Sen ändrade han den till: ”Jag är en fattig bonddräng men jag lever och svär.” Älskade unge, idag blir han 2,5 år.

Jag skriver några rader. Jag raderar dem.

Jag svettas. Jag dricker en kopp te.

Jag är så begränsad av mina begränsningar. Hur skapar man något större än sig själv?

När vi åkte hem till Skåne igen. När vi lämnade Östergötland. Sensommarskymningen som sakta föll och Arvid som vägrade somna i bilen. Jag försökte att inte gråta till ”When morning comes to town I’ll be moving on”. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. Om det som hände. Om det som hänt. Men det är nog bäst att låta bli, än så länge. Jag skriver sms till kompisar och sms till mig själv, det är min dagbok tills vidare. Nu är det vardag igen. Jag redigerar poesi. Stan är glödhet och det känns som New York och jag njuter av att sitta på café och svettas. Nej jag njuter inte av att svettas, men jag njuter av att få sitta på café och skriva igen. Jag njuter av att det här är mitt liv. Det andra lämnar jag.

Augusti, min favoritmånad? Jag tänker på gula åkrar precis innan skörd, promenad i skymningen och lukten av kvällsfukt, att återigen sätta sig med orden och den där känslan av nystart, klar luft och klara tankar. Men just nu är det värmebölja och jag är i stan, het asfalt, trångt på stranden, ensam med Arvid över helgen. Väntar på augustimörker, augustifukt, de klara tankarna, som ska ta sig an ordhärvorna och börja skapa något ur det. ”Du är så gullig mamma och du är så vacker”, sa Arvid när jag nattade honom. Han låg tvärs över mina ben men sa att han låg på höskullen. Han bajsade i pottan på stranden idag. En förbättring mot häromveckan när han bajsade i en sjö. Han har även kissat i pottan mitt på ikea. Nu är det mörkt och stilla och jag ska nog koka en kopp te och vara uppe alldeles för sent bara för att få lite mer av mörkret och stillheten. Äta lakrits till kvällsmat.