Den här väntan. En bebis som ska komma. Ett namn som ska väljas, små kläder som ska tvättas och vikas och ett skötbord skruvas ihop. En bok som ska bli klar. De sista orden jag ska placera rätt, veta säkert vad jag vill. En höst på väg, mörkare morgnar och dimma. Jag kollar mailen hela tiden, väntar på något slags besked.

Jag har cyklat en kvällspromenad. Att gå är tyvärr ingenting jag praktiserar vidare mycket längre. Men jag ska fan se löven bli gula. Jag har pratat i telefon med Erik. Jag har tittat på den blå himlen som bara blir ljusare när mörkret faller. Jag har köpt lösgodis. Jag har börjat nysa massa bland lösgodiset pga kille med mycket parfym. Jag har kissat på mig lite, såklart.

Jag har en bebis som lagt sig med huvudet neråt. Redo. Herregud, jag är inte redo!

Jag fumlar när jag ska ta en assiett ur skåpet. En av mammas glasassietter. Det går en flisa, blir en spricka. Jag samlar ihop de små små glasskärvorna. Ser hur världen gått sönder lite mer.

Deborah Levy – Varm mjölk (”Jag är solbränd, mitt hår har blivit längre och trassligare, mina tänder ser vitare ut mot min bruna hy, mina ögon är större, klarare – det är för att jag ska kunna gråta bättre, eftersom min mamma skäller på mig, säger sådant som: Du har inte knutit mina skor ordentligt. Varje gång jag skyndar mig att falla på knä vid hennes fötter för att knyta om dem, lossnar snörena tills jag slutligen sitter där på golvet, lägger hennes fötter i mitt knä och knyter upp alla de gamla knutarna så att jag kan göra nya.”)

Sara Villius – Nej, det är en snöklump / Battle / Sex (Tre romaner i en, och vilken ton. ”Buffén är inte alls så som du har sagt. Pyttelite och inte alls lyxigt. En gubbe frågar mig var man tar bestick. Han tror att jag jobbar där. Jag håller på att dö. Jag trodde vi skulle gå av i Finland men du bara skrattar och säger att båten vänder i hamnen och åker tillbaka på en gång. Du köper cigarretter åt dig. Camel utan filter. Och till mig köper du en stor påse med Häxvrål. Kanske gjorde jag slut med dig sen i hytten för jag kan inte äta de där nu.”)

Rachel Cusk – Konturer (Kommer jag läsa de två efterföljande romanerna? Jag vet inte, men jag tyckte om den här. Jag vet att det finns de som stör sig på att det inte finns någon riktig berättelse att komma in i, att huvudpersonen förblir så anonym, men jag gillade greppet att skriva om de som huvudpersonen möter och vad de säger om sina liv, samtalen de har, vad som uppstår där emellan. ”Hon hade frågat om hans barndom, hans föräldrar, hans skolgång, om hans långa yrkesbana, hur han träffade sin fru och giftermålet och barnen som följde, hans erfarenheter från olika stationeringar runtom i världen; och ju mer hon lyssnade till hans svar, desto starkare upplevde hon att något grundläggande avtecknade sig som inte handlade om honom utan om henne. Hon insåg att han beskrev en skiljelinje som blev allt tydligare ju mer han berättade, en skiljelinje där han stod på ena sidan, medan hon, blev det allt mer uppenbart, stod på den andra. Kort sagt beskrev han det hon själv inte var: i allt han sa om sig själv fann hon i sin egen person en motsvarande negation. Denna antibeskrivning, i brist på bättre uttryck, hade tydliggjort något för henne genom en omvänd form av blottläggning: medan han berättade började hon se sig själv som en form, en kontur, med alla små detaljer ifyllda runtom medan själva formen förblev tom. Ändå var det den formen, till och med när innehållet var okänt, som för första gången sedan incidenten gav henne en känsla av vem hon nu var.”)

Lydia Sandgren – Samlade verk (Den här. Trots sin otymplighet pga nästan 700 sidor inbunden tegelsten hade jag den med mig i väskan varje steg jag tog under en dryg vecka utifall att det skulle uppstå tillfälle att läsa. När den tog slut visste jag vet inte vad jag skulle göra. ”Medan Rakel gick genom salarna formulerades en insikt inom henne: det verkliga motivet för Gustavs konstnärskap var Cecilia Berg. Det fanns visserligen en del tidiga stilleben, exteriörer, naturskildringar och porträtt av allehanda bekanta, men från tavla efter tavla vändes Cecilias ansikte mot betraktaren med en vibrerande närvaro, som om hon viken sekund som helst skulle blinka och låta höra sin djupa, roade röst genom decennierna. Men en bild, tänkte Rakel, skapas alltid på bekostnad av en annan bild. Målningarnas Cecilia placerade en annan Cecilia utanför ramen. Det fanns en osedd gestalt i mörkret, som uteslöts ur historien och förpassades till de osynligas skuggvärld. Och vem var egentligen hon?”)

Derf Backderf – My friend Dahmer (Snygg och stark serieroman där Derf Backderf skriver om sin klasskamrat Jeffrey Dahmer och vem han var innan han blev seriemördare.)

Silvia Avallone – Där livet är fullkomligt (Kommer jag alltid läsa Silvia Avallone och hoppas att hon skriver en till Stål? ”Allihop var de i trettionde till trettioandra veckan, och de bar sina magar med stolthet. Bredbenta, med svullna vader och ringar under ögonen. Men de var också vackra. Trots att de inte kände varandra verkade de redan vara gamla vänner. De hade anpassat sin klädsel och hade bekväma gymnastikskor. Inte som hon, som hade tänjt ut alla resårband i träningsbyxorna och alla tröjor och envisades med att gå i tiocentimetersklackar. Varför gjorde hon det? För att det var det enda vapen hon hade. […] Det fanns ett skäl till att hon inte var därinne utan utanför, att hon inte hade rätt att delta och säga sitt namn, öva sig med dockor och blöjor, med amningskuddarna som låg prydligt på hyllor längst in. Eftersom hon skulle gå igenom en verklig separation om två månader.”)

Sofia Rönnow Pessah – Männen i mitt liv (Ja, omslaget är en knullista, i guld, och det är vad boken också är, plus så mycket ensamhet. ”Han är kortare än mig. Mina vänner hade sagt för kort men vem bryr sig. Vi är alla lika långa i döden och horisontellt. […] Oavsett är jag ointresserad av hans längd just nu. Mer problematiskt är svettdropparna som kommer från hans panna, ringlar sig ner mot nästippen, och landar på min bröstkorg i stadig takt. Jag använder svettdropparna som underhållning under de sista, långa minuterna innan han kommer. Han faller sedan ihop med huvudet mot mina bröst och frågar om jag tyckte det var skönt. Jag svarar ja. Det vore taskigt att berätta att det var meningslöst.”)

Annika Norlin – Jag ser allt du gör (Jag är inget stort Annika Norlin-fan även om jag älskar låten Dian Fossey. Detta är då hennes bokdebut, en novellsamling, och den är ojämn tycker jag. Vissa noveller tycker jag mycket om, vissa går mig förbi.)

John Nilsson – Närmanden (En välskriven kortroman ur den kontrollerande och svartsjuke pojkvännens perspektiv, han som inte ser gränserna mellan kärlek och makt, där osäkerheten behöver dövas med sex, och det är svårt att närma sig varandra. ”Solen bränner i hjässan, svetten klibbar redan under tröjan. I sängen försökte han fylla ut tystnaden genom att kommentera Queer Eye, men nu testar han att hålla tyst för att se om Sophia ska ställa några frågor om hans intryck av Doggerland, om Berlin, om relationen. De passerar tre sidogränder, fyra. Sedan stannar han och plockar upp mobilen ur fickan, i hopp om att hon ska vända sig om och fråga vad som står på – men istället strosar hon vidare och försvinner bakom knuten på en plåtbyggnad. Och när han väl går efter henne, in på Humana, noterar han inga känslor i hennes ansikte när hon får syn på honom i en av gångarna, han kunde lika gärna ha varit någon ur personalen.”)

Johanne Lykke Holm – Strega (Som en ond dröm. ”Man kunde gå upp i bergen i sina lackskor, simma över sjön i sin kappa, gå genom skogen om natten. Men man kunde inte gå den vanliga vägen, sätta sig på kabinbanan, köpa sig en kringla på tågstationen. Man kunde inte lämna denna onda plats. Man kunde lägga sig i skogen, låta håret flyta ut över mossan. Man kunde lägga sig i sängen, låta håret flyta ut över kudden. Man kunde lägga sig där och vänta, höra någon komma med kniv eller snara, se hans skor bli synliga under dörren.”)

Elin Nilsson – Världar under vatten (Noveller för alla unga eller alla som varit unga. De där små situationerna som är så stora. ”Det gick inte att säga. Det gick bara inte. En annan skata kom med en annan kartongbit i munnen. -Dom ska nog bygga bo, sa jag. -Eller en bomb, sa Liam.”)

Marie Calloway – Vad tjänade jag för syfte i ditt liv (”Jag låg helt naken i sängen bortsett från trosorna. Jag tittade efter och såg att Christopher nu låg på andra sidan av sängen och kollade på sin iPhone. ’Snälla Chris, har du lust att ta av dem?’ frågade Kip. Christopher tittade upp från sin telefon. Jag undrade vad som skulle hända.” Jag skulle vilja kalla den ett konstprojekt så som Chris Kraus – I love Dick. Naken, rå, obekväm. Varför har jag inte läst den tidigare?)

Gro Dahle – Syster (En diktsamling som utforskar systerskapet, med utgångspunkten hos ett ensambarn. ”Min syster berättar / om åkern som hon kommer ihåg den, / om platsen bakom huset, / om trappan som knappar. / Vilket av stegen var det, / säger hon och ser på mig, / och jag säger att hon inte har ändrats / även om hon har det. / Och jag säger att hon ser precis likadan ut, / inte en dag äldre, / säger jag / och sträcker ut handen / för att röra vid luften / mellan oss.”)

Det var så mysigt igår att sitta på uteservering och fira Linas födelsedag. September och mörkret som föll men ändå varmt, och jag åt creme caramel och drack te istället för att dricka alkohol. Något jag är beredd att fortsätta göra mer av även när jag inte är gravid. Även om det jag annars helst vill äta nu är falu rågrut med rökt ost och dricka varm choklad. Varje kväll. Varje kväll. Och nu ska det tydligen vara 69 dagar kvar och jag försöker lägga band på mig och inte plocka fram liggdelen till barnvagnen, tvätta babynest och ta fram bebiskläderna. Men jag vill göra det. Igår. Så mycket hellre än skolan, där det enda roliga på föreläsningarna vi haft på Zoom denna veckan var när föreläsaren pratade om AltaVista. Nu börjar det regna. Jag har ingen koncentration. Vilken tur ändå att det är poesi jag redigerar och inte en roman pga hade aldrig klarat att hålla så många ord i huvudet. Och när Arvid började gråta när jag sa att han inte får följa med till sjukhuset när bebisen ska födas för bara vuxna får följa med.

”Jag är så nyfödd”, säger Arvid. ”Jag är en liten bebis. Jag är så nyfödd.”

Han tittar på teve där en flickas kanin ska få en kaninunge. På morgonen berättar föräldrarna för flickan att kaninungen är född nu. Men att den är död.

Jag ringer till sjukhuset. Det är redan mycket dubbelbokat i Malmö så jag får tid i Lund istället. I väntrummet börjar det sprattla i magen igen. En halvtimme ctg sen får jag åka hem.

Arvid har kissat i soffan.

”Jag vill hålla din hand.”

Jag hatar förändring. Jag vill bara att allt ska vara som förut. Även de saker som jag ville bort ifrån. Jag vill tillbaka till Akademibokhandeln. Jag vill flytta hem till Östergötland.

”Jag vill inte laga den. Jag vill ha sönder den nu.”

Jag har svårt att se mig själv som mamma, så som andra ju måste se mig, när jag är ute med mitt barn. Där är en mamma. Som att jag inte kan fatta att jag är så vuxen? Som att jag någonstans fortfarande mer tror att jag är sjutton? Eller kanske tjugofem?

”Jag vill ringa morfar Bengt.” ”Åh han kan nog inte prata. Jag tror han är i skogen.”

Det är snart en månad sedan jag pratade min min pappa senast. Är detta på riktigt? Händer det verkligen?

”Jag vill ringa morfar Bengt.” ”Åh han kan nog inte prata. Jag tror han sover.”

Efter en vecka av vabb hinner jag med mina tankar igen. Jag tycker att jag luktar konstigt. Förändras ens kroppslukt när man är gravid? Eller är det bara svett. Hösten?

”Jag vill bo i Ringarum. Och åka röd Saab. Samma Ringarum som morfar Bengt.”

Jag vill bo i stan och sitta ifred med mina tankar på café. Jag vill bo på landet och gå en promenad längs en åker.

”När jag är vuxen kan jag natta mamma. Då är mamma liten.”

Jag vill föda ett barn i november och ge ut en bok i januari.

Jag vill att allting förändras. Jag vill att det alltid ska vara precis såhär.