2020. Året som de flesta i världen förmodligen är överens  om var ett riktigt skitår. Och för mig personligen samtidigt ett storartat och fantastiskt år. Jag fick min första bok antagen i början på januari. Så många år som jag väntat och längtat och kämpat mot det ögonblicket. Sedan blev jag gravid. Gifte mig efter 16 år av liv i synd. Redigerade min diktsamling mot färdig bok. Födde ett barn. Nu kommer så min första bok i januari 2021. Och vad som sker sen får vi se. Känner mig just nu så rik med de tre männen i mitt liv (man, barn, bebis, missförstå mig rätt) och skrivandet som efter alla år blir någonting riktigt riktigt att ta på. Samtidigt som jag och min pappa kanske gjorde slut det här året, och det är ju en förlust, men samtidigt en förlust som jag på sätt och vis burit länge på. Jag hoppas 2021 blir ett år då jag får krama mina vänner igen. För jag vet att det är året då vi kommer säga att nu är det 10 år sedan mamma dog, jag kan inte förstå det.

Vi har en bebis som fyller en månad idag. Vi har en bebis som har fått sina namn: Svante Truls Zetterdahl. Svante eftersom en lillebror ska vara en Svante. Truls efter min barndoms katt Folke Truls (som även gett Arvid mellannamnet Folke). Och så Zetterdahl för det är coolare än Andersson. Vi har en dålig dag. Dan före julafton är sällan en bra dag har jag en känsla av. Men jag har fått tvätta håret, det har jag, efter att ha haft håret uppsatt i samma knut i en vecka. Det tog en stund att reda ut tovorna. Vi har en bebis som vill amma konstant idag och en tvååring som inte vill äta nåt alls idag tydligen. Vi har en gran som vi köpt på nobeltorget, i ”granaffären”, den första gran jag köpt i livet. Den är klädd med min barndoms kulor i rött och guld. Jag lät Arvid klä den och han tappade en kula i golvet, inte bara en gång utan flera. ”Är det mormors?” ”Ja”. Den gick inte sönder. Vi har tagit fram lådan med tomtarna och placerat ut dem i lägenheten, och jag har sett Agnesborg framför mig, mitt barndomshem, ser hur jag ställer tomtarna på sina platser där. Vi har en överblommad hyacint och några på väg att slå ut. Vi har lussekatter och pepparkakor och brownies och hemgjorda köttbullar okej nötbullar. Vi har ingen knäck. Vi har en morfar som inte frågat vad hans barnbarn ska heta eller hur han mår, så han vet inte att vi varit på akuten två gånger på en vecka. Men det mesta ordnar sig med alvedon och antibiotika va? Vi har ingen snö men förhoppningsvis några timmars sömn. Är det något av en tröst att få människor får fira jul så som de vill, med de de vill, i år? Nej det är en tröst att jag har en man som jag kan himla med ögonen med åt alltihopa.

”Mamma, när kommer min rosa hink tillbaka?”

”Den kommer inte tillbaka. Du kastade den i havet.”

”Men jag vill att den ska komma tillbaka.”

Jag går igenom sättning av diktsamlingen med bebis liggande i knäet. Han har passande nog klätt sig i hästmönstrat. En annan bebis låg likadant i mitt knä när några av dikterna skrevs för snart tre år sedan.

Arvid leker med två tomtar: ”Det här är jag och min mamma. Min pappa fanns inte då. Han var i min mage.”

Min pappa har berättat om när jag var ett och ett halvt år och han erbjöd mig en krona för varje natt jag sov i min egen säng. Jag var ett och ett halvt. Mamma var höggravid och inlagd på sjukhus. Jag vet inte varför. Jag skulle vilja fråga henne varför. Jag ville sova i föräldrarnas säng men jag sparkade ju runt så mycket. En natt vaknade pappa och jag satt på tröskeln och tittade på honom. Jag vet inte vad jag mer ska säga om det. Jag vet inte.

”Mamma, kan kaniner kissa?”

”Mamma, har jag svans?”

”Mamma, hur fick jag armar på kroppen?”

”Mamma, när är det sommar?”

I minnet. Jag går ut i mammas trädgård och vattnar i skymningen. Pionknopparna som spricker.

Jag har drömt om att ha mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel – och nu händer det! Nu är det på riktigt. Min debutdiktsamling Hästar släpps 25 januari. I SvB presenterar jag den såhär:

”Några dagar innan mamma dog sa jag till henne att jag skulle dedicera min första bok till henne. Det var mitt svar när hon från ingenstans sa att hon skulle vara med mig när jag födde barn. Jag var inte gravid och hade inga planer på att bli det. Det enda vi då visste var att mamma snart skulle dö.

Jag växte upp i ett hus omgärdat av åkrar och ängar och skog. Allt jag ville var att vara i stallet. Jag lämnade min mamma och cyklade till hästarna. Gick i mörkret längs gamla landsvägen. Fick skjuts av någon. Denna tid av stängsel och lera, sockerbitar och svett mellan benen. Vi stod i dikeskanten och tittade på hästarna i hagen. Vi pallade äpplen och matade hästarna tills de bet oss. Vi lärde oss galoppera, fort. Vi klädde av oss nakna och sprang genom hagen. Vi lade händerna på elstängslet. Vi lärde oss hålla i ett spö. Det var den första separationen från mamma. När jag valde vad jag själv ville.

Den sista separationen kom när mamma blev sjuk och sedan dog. Jag och min syster tömde vårt barndomshem. Åt ett sista plommon från trädgården. Plockade ner alla tavlor från väggarna. Alla ord vi någonsin sagt. Vad blir kvar när någon dör? Alla fula dukar och illasittande jeans som jag ville spara. Brev, böcker, julpynt och kastruller. Alla skolarbeten jag skrivit, som alltid handlade om hästar. Så mycket som man inte vet vad man ska göra med. Så mycket man bara slänger. Skräp är gjort av någonting.

Jag skrev mycket dagbok om mammas död. Jag visste att jag ville skriva skönlitterärt om det också, jag försökte, men jag visste inte hur det hängde ihop.

En kväll flera år senare när jag stod i duschen med schampo i håret förstod jag plötsligt att det var hästarna som var nyckeln. Det fanns en dikt i huvudet, jag rabblade raderna för mig själv, om och om igen medan jag sköljde ur schampot. Sedan började jag skriva, och sätta ihop allt det jag redan skrivit.

Det blev en diktsamling om en uppväxt på landet. Om tillhörighet. Om språket som löper där i. Om att förlora en mamma. Om hästarnas styrka, och dödens styrka.”