Och en sak till om förrförra inlägget: Jag kan inte tänka mig att mamma skulle kunna vara stoltare än såhär. Hon älskade Kerstin Ekman och var den som introducerade Kerstin Ekman för mig. Att vi nu nämns i samma text, liksom står där sida vid sida…

Och fun, nej crazy fact kring föregående inlägg: Igår kväll lyssnade jag på en podd med Therese Eriksson pga nyfiken på henne medan jag röjde efter middag och hängde tvätt. Pausade för att googla och kolla om hon skriver för VK, går in på VK och hennes senaste text är upplagd för en dryg timme sen och DEN HANDLAR OM MIN BOK!

Titta! Kerstin Ekman, Birgitta Lillpers och jag! I en litteraturkrönika signerad Therese Eriksson i VK:

”I en av samlingens kortaste, men absolut mest drabbande dikter, skriver Zetterdahl ett klargörande svar på den frågan:

’våra flickhänder har gripit
efter halmstrån
det står aldrig något
om detta’

Fyra korta rader, som i all sin enkelhet gestaltar en stor tystnad; en som handlar om det faktiska, fysiska arbete stallflickor utför men i vidare bemärkelse också om alla deras, våra, försök att hitta något att gripa tag i, få fäste i den här världen. Och Lisa Zetterdahl binder hästen till kvinnan än starkare i sin diktsamling, genom att låta barndomsbilderna från stallet vävas samman med en berättelse om en förlorad mor. Mödrar, döttrar, hästar – en ovedersäglig treenighet.”

Och:

”Könsskiftet i berättelsen om hästens plats i människans liv finns beskriven på otaliga håll, men med Ekmans text om Lillpers och Zetterdahls diktsamling sida vid sidan känner man det, skiftet får kött och blod. Arbetet, släpandet och bärandet, den ibland så riskabla hästhanteringen, kärleken till de stora, varma, lätt oberäkneliga flyktdjuren; allt är detsamma, men den grova manskroppen nu en urstark flickkropp.

Karlarna som blev sadelmakare och hovslagare i rakt nedstigande led utgör sin linje, mödrarna och döttrarna med alla sina hängivna timmar av grovjobb i stallet utgör sin. Det är två berättelser, en gammal känd och en nyare, ännu inte till fullo berättad. Men Lisa Zetterdahls poetiska historieskrivning över kvinnolinjen är ett omistligt bidrag:

’svetten över hästens hals
våra ostyriga händer, drömmar
våra mödrar i bilar
våra kön rakt över sadeln, uppspärrade'”

Hela texten finns att läsa här: https://www.vk.se/2021-04-28/nu-ar-hastberattelsen-mera-kvinnans-an-mannens

”I Indien vill jag inte sitta på dina axlar pappa för tänk om aporna tar mitt huvud. Kan man ta av mitt huvud?”

Det som pågår inuti mitt barns huvud jisses.

(Vi råkade berätta om när vi var i Indien och en apa snodde en chipspåse för Henrik.)

Och DÄR ledsnade jag lite på att vara föräldraledig och vill få skriva igen.

Numera när Arvid vaknar på morgonen tar han sin röda bobby car, kör till badrummet där han kissar på pottan, sedan kör han till vårt sovrum, parkerar och klättrar upp i stora sängen.

+

”Mamma, varför har valar ingen lumpa?”

”Mamma, ibland är du lite slajvig.”

”Det var tokigt och det var också loligt.”

=

Om vi levde i en värld full av treåringar (som inte kan uttala r) skulle det inte finnas några krig pga så mkt gulligt? (Även: pga fullt upp.)

2022 kommer min andra bok!!!! Och tillika första roman!! Jag vet inte riktigt vad den kommer att heta än, den har bytt namn några gånger under årens lopp, lite återstår att se. Men den ska bli till, tillsammans med it-lit förlag, och jag är hemskt hemskt glad för detta!

För övrigt älskar jag att vara föräldraledig dagar som dessa när jag ligger i sängen med en bebis som ammar sig till sömns och sen sover tätt mot mig timme efter timme, och jag tittar ut på träden på innergården vars knoppar brister i rosa blommor utanför fönstret nu, svagt hörs fågelkvitter, och jag läser en bok och tänker mina tankar.

(Och jag lyckas att inte slöscrolla på mobilen, inte vara kissnödig, inte vara törstig, inte ha någonting annat som jag verkligen borde göra men om jag reser mig ur sängen för att göra det vaknar bebisen direkt och är ledsen så att jag ändå inte kan göra det.)

Vad jag önskar mig mest just nu: 

Fler recensioner.

Äta socker.

Gå fort och riktigt långt i fin natur. Som när Arvid var sex månader och vi vandrade i Chamonix. Det är något av det vackraste, mysigaste och härligaste jag gjort. (Insert fler valfria adverb.) Packa ryggsäcken med det viktigaste som man behöver för en dagstur och sen ge sig iväg. Längtan i benen, doften av berg och tallbarr, svetten mellan brösten när man pausar för amning, vatten, en quiche lorraine och utsikt. Man behöver inte tänka så mycket utan bara gå. Man behöver inte vara på något särskilt sätt utan bara vara i naturen. Allting är liksom lätt när man bara behöver tänka på att gå och tänka på hur fint det är där man går.

Att sova ut. Ostörd sömn i timme efter timme.

Sen drömmer jag såklart om att klä mig lite snyggt och sätta mig på café och skriva. Skriva. Åh vilken grej. Men jag är liksom för trött för att på riktigt önska mig det just nu, det är mer att jag kan drömma om att en dag längta efter att skriva igen? Nu är det mer sömn jag vill ha. Och socker och recensioner. Och att gå långt. Och ett helt underliv förresten, det vore också kul.

Förra gången jag var föräldraledig med bebis fick jag en livskris. Jag fick refuseringar på ett manus jag skickat ut precis innan han föddes. Och jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Vad skulle jag jobba med? Jag ville inte tillbaka till bokhandel, inte så mkt kvälls- och helgjobb, inte köpcentrum, inte sälja pennor. Det ledde till att jag började plugga till bibliotekarie. Den här föräldraledigheten med bebis får jag en livskris. Jag får inte refuseringar utan istället recensioner på min bok som finns i världen. Fantastiskt så. Jag funderar inte över vad jag ska göra med mitt liv. Men back to basic, klassikern: Var vill jag bo? Nu i formen av var vill jag ha min flock, var ska killingarna växa upp? Land eller stad, land eller stad, sd-styre eller s-styre, grönskande skogar eller asfalt, vänner eller ingen man känner, eldstad och pioner eller caféer och museer. Aaaah hemnet skona mig. Igår gjorde vi vår andra husvisning i tätt snöfall. Jag blev lite kär i en utsikt, en syrénhäck, en turkosmålad vägg och en eldstad. Och skogen bara bakom knuten. Men hur mycket ska man kompromissa när man hittar rätt? Är det tex viktigt att veta säkert att alla i familjens sängar får plats och likaså var gör vi av kläderna? Här i Malmö har vi lyxen av två rejäla garderober som man kan gå in i till och med. Det vore ok att vänta, men det är ju det här med att man behöver jobb för att få lån, och tjänstledig för studier är inte ett jobb, och den dagen jag behöver säga upp mig från mitt fasta jobb för ett vikariat som bibliotekarie är det heller inte mycket att komma med till banken. Ja lite ska man ju ha att grubbla över.