På tal om senaste veckan, bara en liten detalj, det här att jag har fått ettårigt arbetsstipendium från Sveriges författarfond!!!!!!!!!! Då är det liksom sant, att jag ska skriva igen, att jag skriver, på riktigt.

Det finns en del av mig som så gärna vill bo på landet. Eftersom jag är uppvuxen på landet? Det finns en del av mig som så gärna vill bo i stan. Eftersom jag är uppvuxen på landet? Jag har sett så många fina hus den senaste veckan. Jag kan tänka mig att bo i ungefär vartannat, baserat på utsidan.

När Arvid var sex månader vandrade vi en vecka i Chamonix. När Svante är sex månader går vi promenader och myser i en liten stuga i Bråbygden i Småland i en vecka. Same same but different? Istället för berg har vi spanat på hästar, kor, får, rådjur. Gosat med katter och till och med gått med kanin i koppel. Vid sidan av familjeäventyren har jag gått egna promenader med ljudbok i öronen. Jag vill bara gå och gå. Då gör jag någonting annat än att bara amma och amma. Nej jag vet inte om det är det, men jag inser mer och mer att gå är något av det bästa som finns? Rätt underskattat? Helst då vandra heldagar i kanske Chamonix, men Småland funkar rätt bra det också. Det är bara den där grejen med sommarkvällar, hur de skriker efter mig. Skymningstid är den bästa tid för promenad, men jag kan inte gå iväg då, för Svante brukar vakna och skrika efter mig då.

Vi tittade på ett hus som var ett hem. Knarrande brädgolv, gamla fönster, kamin, syrener och vinbärsbuskar. Men vill vi verkligen bo i Eslöv?

Vi tittade på ett hus. Det var inte ett hem. Trots endast en minuts promenad till hästhagar.

Tio år utan dig. Det finns så mycket att säga och samtidigt ingenting, orden kommer aldrig att räcka till. Tio år utan dig. Det känns fortfarande overkligt. Att jag aldrig ska gå nerför backen från brevlådorna igen, se det lysa ur mörkret i fönstren bakom päronträdets grenar. Öppna ytterdörren och du hojtar nåt från badrummet där du ligger i badkaret med trosorna på huvudet för att hålla håret på plats och ett tänt ljus, imma på fönsterglaset i hallen. Du har en plåt med limpor i ugnen och en gryta med nåt på spisen, en bok ligger uppslagen där du ska fortsätta läsa sen. Jag går in i badrummet och kissar och du berättar om nåt du tänkt på. Jag kan fortfarande inte riktigt tänka tanken. Att jag aldrig ska få träffa dig igen. Aldrig prata om nåt litet eller stort eller vad som helst. Allt du inte vet om mitt liv. Mina barn som du aldrig fått träffa. Jag önskar att jag kan vara en lika bra mamma till dem som du var till mig. Du och jag bråkade mycket en period när jag var tonåring och jag undvek att vara hemma. Du sa några gånger att vi var så lika varandra, det var därför vi bråkade, våra likheter krockade. Om det finns nåt jag idag är stolt över så är det våra likheter.

När regnet slår mot fönstret om natten.

När mitt barn vaknar gråtandes och förtvivlad säger att han har tappat ett finger.

När mitt barn har 41.2 i temp och inte ens vill äta glass.

När jag tänker på att det bara är några dagar sedan jag sminkade mig för första gången sedan oktober, hade klänning som det inte går att amma i, träffade människor och pratade skrivande och litteratur.

När jag tänker att jag aldrig kommer orka skriva igen.

När jag tänker att jag aldrig kommer hinna skriva igen.

När jag längtar efter att skriva igen.

När jag längtar efter att vara människa igen.

När mitt barn kommer ut från sitt rum där han leker med lillebror som sällskap i babysittern och säger till mig: ”Svante skulle behöva en vuxen, han gråter nästan.”

När min syster och jag pratar om när vi var hemma hos pappa för första gången på tio år. Han satte upp handdukskrokar i badrummet och skrev våra namn över. Vi trodde så mycket. Nästa gång vi kom dit var de borta.

När jag tänker på då vi tömde mammas vind inför försäljningen, bar ut och ställde allt på grusgången. Det regnade på natten. Det var så tungt att lyfta de regnsvullna sakerna upp på släpet nästa dag för att köra till tippen.

När jag undrar var vi ska bo.

När vi kliver ut och allting har blivit grönt, allting blommar, plötsligt bara finns det och jag undrar hur snabbt tiden gått?

När det snart är tio år sedan du dog.

Mitt barn pratar med sin far, som sen återberättar det för mig, typ såhär (och det är tydligt att Indien gjort intryck på honom, när vi berättat några små anekdoter från när vi var där) :
– Varför hade mamma en lejonunge på benet?
– Vadå? När då?
– Ja i Indien. Varför ville den suga på mammas bröstvårta?
– Det var en igel. Den sög blod.
– Varför gjorde den det?
– Den tyckte kanske att mamma luktade gott.
– Varför det?
– Mamma luktar ju gott. Tycker du inte det? Jag tycker det.
– Tycker tjuvar också att mamma luktar gott?

Ikväll kl 19 smäller det! Debutantscen Malmö, att se på Facebook. Om evenemanget:

”I samarbete med med KRUT och Malmö Stadsbibliotek tar vi oss en titt på ett urval skånska debutanter. Och ni har möjlighet att se det hela här, live på Facebook när vi denna gång sänder från San Greals anrika lokaler i S:t Gertrudhuset!

Medverkande författare är:
Axel Winqvist ”Det vackra och det fula” Nirstedt
Lisa Zetterdahl ”Hästar” It-Lit
Nina Pascoal ”Vi röstar om vi saknar mamma” Albert Bonnier förlag
Teodor Stig-Matz ”Tavlor på en utställning” Bakhåll

Denna gång har vi även med oss två aspirerande författare från Skurups skrivarlinje som kommer framföra var sina outgivna verk.

Kvällens kommer även denna gång ha två spännande teman:

Maria Maunsbach kommer tillsammans med Nina Pascoal och Lisa Zetterdahl samtala om ”Flickor och mödrar”.

Marthina Elmqvist tar sig an ”Unga mäns längtan och lidande” tillsammans med Axel Winqvist och Teodor Stig-Matz.”