Jo jag har ju glömt berätta att en viss bok fått litteraturstöd och därmed snart finns på alla Sveriges folkbibliotek dvs 286 stycken! Hurra! Säg till en moster och en bästis och en granne att gå och låna!

Jag existerar inte riktigt när jag inte är ute i sommarskymningen.

Jag existerar inte riktigt när jag inte skriver.

Mormor och morfar hade hästar i jordbruket. Lite har jag kanske fått hästarna i blodet? När jag träffade morfar brukade han alltid fråga mig om jag fortfarande red, och jag sa ja, och då sa han bra, fortsätt med det. Mamma brukade säga att hon var pappas flicka. Hon var näst äldst i i en syskonskara om åtta barn. Jag har ett foto då hon som liten flicka sitter i morfars knä. Jag tycker nog själv att både mamma och även jag är mest lika morfar? För ja, det är mamma jag är lik.

En gammal sparad lapp:

”Glöm inte bort stallhämtning imorgon kl 21.00
Hoppas du är piggare nu och inte har ont.
Puss & kram din ömma dotter”

Och under, svaret, med den tryggaste handstilen jag vet:

”Sure baby – glömmer dig aldrig
Vi ses kl 2100
Puss
Moderskapet”

Moderskapet. Glömmer dig aldrig.

Arvid har ridit för första gången i livet! På Oskar. En svart liten shettis. En 45 minuters tur i skogen tillsammans med fem andra barn på små ponnyer. Jag ledde Oskar och när vi travade lade jag en hand på Arvids lår för att kunna hjälpa honom med balansen och känna om han började glida. Mitt barn! Travade! Tre gånger! Och han tyckte det var kul! Och han vill göra det igen!

Kaprifol
Pion
Syrén
Körsbär
Plommon
Vinbär
Rabarber
Iris
Anemone hupehensis eller ja höstanemon, jag googlar och den går att köpa på Bauhaus, 259 kr för 3-pack, ”Höstanemonen tar vid med sina långa, ståtliga, silverrosa blommor när resten av trädgården blommat färdigt” står det, och det här är liksom min nostalgi och sentimentalitet förädlad till växt, det är det vackraste från min barndoms trädgård, och den finns att köpa på Bauhaus, jag ska bara köpa mina barns barndomshem först, ett hus och en trädgård, jag har börjat planera vad jag vill ska växa där nu.

Jag undrar hur mamma skulle ha valt, om hon fått möjligheten att välja igen. Skulle hon välja landet en gång till? Med trädgården, promenaderna, sjön, kakelugnen, grönsakslandet och pendlingen och ansvaret när tegelpannor blåser ner och när strömmen går och när det är fukt i grunden? Eller skulle hon välja annorlunda, skulle hon välja stan den här gången? Gå ut och dricka vin med vänner oftare. Gå på kulturevenemang. Vara mer ledig. Inte behöva klippa äppelträd och skotta snö och klippa gräs och hugga ved. Det spelar ju ingen roll. Jag måste inte välja som hon. Men jag känner mig som henne ibland. Jag känner henne i mig. Jag vet ju vad hon valde. Men jag undrar om hon ångrar sig. Precis som mamma alltid sa att Henrik var så fin, en bra kille, och att hon var så glad att jag träffat honom. Jag har nu haft en längre kärleksrelation än vad mamma nån gång hade. Hur hon skriver i ett brev jag hittat, till vad jag tror är hennes psykolog, att hon hatar pappa, att hon lägger igen rabatter, att hon försöker skapa ett nytt liv.

Mitt barn ber alltid om att provsmaka min glass. Och sen får jag smaka hans. Även när vi valt samma sort. Han tar en stor tugga av min glass och konstaterar: god. Han räcker fram sin till mig och när jag bitit av en bit frågar han direkt: var den god? Ja den var god nickar jag.