Jag kan inte sova på nätterna.

Tänker på hus jag kunde ha.

Tapeter

Liv

Jag kunde leva.

695 000 för ett hus i Dalsland.

Jag har aldrig varit i Dalsland.

Det ser fint ut.

Lite dimma över trädtopparna.

Kan det vara hemma?

Det kostar lika mycket

som vad jag sålde mitt barndomshem för.

Vi skulle ha råd.

Det behöver renoveras.

Det skulle kanske bli ensamt.

Min mamma har skrivit grattishälsningar i några av böckerna i min bokhylla. Böcker jag inte gillar så värst men måste behålla. Den dagen jag dör och mina barn kastar? skänker bort? mina böcker, och mammas ord försvinner

ännu längre bort

soptippen, elden, askan

vårens första blommor

Varje morgon dricker mitt barn mjölk ur sin mormors kopp.

Någonstans står ett hem och väntar på oss? (Säg inte att det är en mexitegelvilla.)

Jag läser en diktsamling som är bra.

Jag googlar för att se var författaren bor.

Vad huset är värderat till, när det är byggt.

Vet inget om pioner.

Vi är på konsthallen och Arvid vill så gärna köpa ett vykort, direkt han får syn på det i vykortstället plockar han upp det. Svartvitt, en flicka, tidigt 1900-tal, ett kors i kedja runt halsen, mörka mjuka lockar. Vi köper det. När vi kommer hem sitter Arvid i soffan och tittar på kortet. Sedan frågar han: ”Är det jag?”

För sju år sen bodde vi i nyc, en synnerligen lång varm höst. På dagarna skrev jag om min roman som blivit refuserad med fina lektörsutlåtanden. På kvällarna levde vi nyc. Nu sju år senare sitter jag med samma manus och skriver om för sista gången. Nästa höst finns boken i världen!

Igår var det releasefest för Linas bok Vänligen bygg inga berg. Vet inte hur många timmar, dagar, månader, år som jag delat bord med Lina på café och skrivit skrivit skrivit. Tills jag fick barn och Lina blev utbränd och vi började skriva på olika håll efter våra nya tempon. Nu är hennes fjärde bok och första diktsamling här. Och på söndag är hon med i Babel!

Förra hösten kunde jag inte gå. I år är jag hemma hela tiden med sjuka barn. Men tar en sväng på kyrkogårdarna när Svante äntligen slutat kräkas. Vem är nedgrävd här? frågar Arvid. Han letar efter våra namn. Jag kollar löv.