”Jag lägger snoret här i gångarna hos silverfiskarna. De är ju så smutsiga och äckliga. Då får de snor på sina ben.”

Mvh från julstädet.

Och de där gångarna är gliporna mellan golvplankorna.

Och de där gliporna är hur jag känner mig?

Mvh hon som är redo att hoppa av sin masterutbildning med en dryg termin kvar.

Jag vill ju ändå inte jobba utan bara få skriva.

1. Redigera klart romanen inför utgivning.
2. Gräva ner mig i diktsamlingsmanuset, 196 sidor utkast som ska bli kanske hälften så många sidor klara dikter.
3. Bilderboksmanuset jag tänker på.
4. Den nya romanidén som jag antecknat på rätt länge. När var förra gången jag fick en blank sida och ett nytt dokument och började skriva på en ny roman? Ja men bara dryga nio år sedan. Fy fan vilken dröm om jag fick göra det.

Tror aldrig jag upplevt den här stressen kring jul förut? Det står helt still på hemnet.

Jag sitter på café och dricker farewell tears och killar darlings. Jag har strukit så mycket så lätt tidigare i arbetet med romanen, men det har blivit svårt nu, en rädsla att ta bort för mycket, och samtidigt är det så mycket som man ju måste ta bort om man vill få en liten hård diamant kvar.

Mina barn har aldrig åkt pulka förut. I lördags åkte vi fem mil men jag tror att nånting blev fel och vi råkade åka till fjällen? När vi klev ur bilen och Arvid ba: Det är snö som man kan gå på!!! (I Malmö kan det bli som lite damm på nåt hustak o biltak.) Och det var snötunga träd och alldeles vitt. Det andra han sa: Vi kanske kan göra det här nån mer gång? Och vi åkte i såna långa branta backar att vi inte vågade åka från toppen, och vi vurpade unisont och jag skrattade så som jag inte gjort på några år? Nu har jag galna blåmärken och Arvid har äntligen fått se riktigt snö, han har fått åka pulka mer än att bara sitta på den i källarförrådet medan det regnar utomhus.

Vill revidera det förrförra inlägget. Jodå, han säger hund. Först föreslår han katt – pekar: ”ka!” Då säger jag att det är en hund. Han funderar. Säger: ”vov.” I vårt trapphus råder det ingen tvekan, där en hjort tar ett språng på väggen, han pekar ivrigt: ”und!” Då nickar jag, ”ja, det är en hund”. Något måste jag ju ge honom. Och han går sina första steg, och han sover antingen med ansiktet i min armhåla eller med ansiktet mot min hals (han har äntligen slutat nattamma (och han blir galen om han får se mina bröst, om jag råkar flasha dem på väg in i duschen: ”amma amma amma amma!”)).

Jag känner mig som mamma i min nya duffel. (Och i läppstift.) Mamma hade alltid fin kappa. (Och läppstift.) Jag har önskat mig en duffel i evigheter men aldrig haft råd. Det hade jag egentligen inte nu heller. Men insåg att jag köpt EN vinterjacka i hela mitt vuxna liv, resten har varit såna jag fått överta. Nu är jag vuxen. (Och i tisdags var jag på SR och läste in dikter till Dagens dikt, så nu är jag poet på riktigt också.)

”Det snöar på Sveriges Radio mamma! Och du ska ju dit.”

Sa Arvid imorse, när de sa nåt om snö på radion. Och några timmar senare var jag där och läste in dikter till Dagens Dikt (!!!).

Svante säger ”mamma”, ”pappa”, ”dada” (bada, vilket han älskar, när han upptäckte att jag duschade häromdagen skrek han ”dada dada dada” och bröt ihop när Henrik bar ut honom från badrummet), ”nanna”/”mamma” (amma, vilket han också älskar, och det har hänt att han försökt förklara för oss att han hellre skulle vilja amma än äta mat några ggr vid matbordet, han är så bestämd, pekar på vad han vill äta och vägrar om det inte är vad han vill ha, nej det ska vara det sortens bröd, nej det ska vara det där på din tallrik), ”ka” (katt, eller andra kattliknande djur så som fåglar), ”ka ka” (kanske betyder det anka? eller fågel, eller fågelliknande djur så som hundar, fast Henrik hävdar att han kan säga hund, och gunga och kanske nåt mer som jag glömt, men det är lite mer osäkert med belägg där).

Arvid sjunger ”Abitäbit fasar mot snönen” och har länge hävdat att det är en sång från Fåret Shaun-filmen, och häromdagen visade det sig vilken, när jag sjöng ”Everyday feels like summer with you” och Arvid också stämde upp.

Arvid säger ”har du varit och tömt menskoppen mamma?” när jag kommer ut från toa.

När Stina säger nåt om att hon har mens stannar Arvid upp. ”Men du har ju inga barn?”

Jag har ett utkast till diktsamlingsmanus på 196 sidor. Det måste vara något slags rekord. Eller skämt. Jag är en människa som aldrig skriver långt. Och. Nu börjar det riktiga arbetet!

Nu.

Börjar.

Jag.

Stryka!