månadsarkiv: mars 2022

AMERIKANSKT

Finns det något mer amerikanskt än att gå över en stor parkeringsplats? Grusig, endel hål i asfalten.

Med bergen som reser sig i bakgrunden.

(Och att Henrik av misstag köpte ost med 2% fett.)

LIVET I MARS

Jag väntar så otåligt på vårt hus!

Var ska vi bo, sen?

Mina bröst är tomma. Älskar tomma, platta bröst.

Jag slutade amma innan Sverigeresan. Fasade ut. Det var dags.

Jag tänker på Borås, hur kul det var att få känna sig som författare på riktigt. Träffa intressanta människor. Få klä sig fint, istället för bara jeans för lekplatsen.

Kroppen lite mera min.

Och att både Erik och jag på hotellfrukosten direkt tog två koppar te, som vi lärt oss av mamma.

Arvid ropade en dag: Ekorren är död! Jag tror han sa att den låg som en platt socka på altanen. Det gjorde den. Bara de snabba andetagen visade att den levde. Jag satt innanför glasdörren och tittade på den. Väntade på att den skulle dö. Ville vara med den. Men till slut fick jag gå och diska. Och sen plötsligt, satte den sig upp. Tittade sig omkring, som om den inte fattade vad som hänt. Så skuttade den iväg, klättrade upp på husfasaden och bort till sitt bo. 

Om vi har en plats på jorden.

Några timmar senare började Svante kräkas. Sen var det igång. Jag tänkte att vi lyft något från ekorren. Tagit eller fått.

Jag har börjat med läppstift igen, sitta på café och skriva. Det blir för jäkla deppigt att bara sitta hemma i ullunderställ.

Har dock inte lyckats närma mig uppsatsen särskilt mycket än. Däremot skrivit ett bilderboksmanus som jag tänkt länge på. Och redigerat ett annat bilderboksmanus.

Livet i mars.

Kan höra ekorren inne i väggen nu.

Vi cyklade upp i bergen, när alla i familjen kräkts klart (förhoppningsvis) för den här gången. Det var bara jag som klarade mig undan, så jag fick dra barnen i cykelkärran mest, det känns i backarna uppåt bergen.

Solglasögon, t-shirt, några första små snödroppar och krokus.

Men idag är det grått, disigt, ett tunt snöfall. Det ändrar sig så fort här.

Arvid har varit arbetsledare i skapandet av namnskyltar till alla sovrumsdörrar. Även till vardagsrumsloftet där farmor och farfar ska sova när de kommer hit och hälsar på. Varje person får förutom en namnskylt även en teckning av sin rymd. Utom jag och Svante, vi delar skylt och rymd. (Det här med egen kropp, plats på jorden.) Han funderar mkt på rymden, dinosaurierna, hur stor den där stenen från rymden egentligen var.

Jag tänker på min roman. Hur det ska gå för den. Om någon kommer läsa.

Jag kollar hemnet igen. Ska försöka öppna uppsatsdokumentet.

REDOVISNINGSPLIKT

Lina Arvidsson – Vänligen bygg inga berg (Vet inte hur många timmar, dagar, år som jag suttit med Lina på varsin sida av ett cafébord och skrivit skrivit skrivit. Det här är hennes fjärde bok och första diktsamling och den har fått stor uppmärksamhet, t.ex. varit med i Babel! Det var strax efter att jag konstaterat att om du som poet vill vara med i Babel så är det bättre att börja göra musik – då ökar chanserna. Men Lina kom med! Boken handlar om att jobba i kassan på ica. ”hon som tar ut en tia / i pant ska bjuda barnbarnen på restaurang / det blir mycket om man spar / leendet inifrån hostan // tittar upp mot cigarettskåpet / kan du hissa ner himmelriket tack?”)

Marie Aubert – Vuxna människor (Lyssnade som ljudbok. Och den gjorde sig bra som det. Om biologiska klockor och familjeband. Sträcklyssningsvarning.)

Jenny Högström – Sad life (En frisk fläkt? En diktsamling om t.ex. sex. Min favorit är dikten Pubertet som börjar: ”jag var en så kallad late bloomer / men sent ska syndaren vakna / och så var det dags för klassresa i nian / å ja minns / hur full jag blev / på en grisfest / i en liten by i forna / jugoslavien / plötsligt hånglade jag med en kille i klassen / plötsligt var vi i en skog och han kysste mina bröst / plötsligt gick han ner på mig / jag kände absolut ingenting / men mitt i allt det suddiga såg vi eldflugor sväva”)

Jerker Sagfors – Att lämna sitt hus (Jag blev helt tagen av den här diktsamlingen. Läste på helspänn, och läste den direkt igen. Skrev en litteraturkrönika om den, min första litteraturkrönika, till NT/Corren. Boken skildrar hur vi sviker våra barn, och den värld vi lämnar efter oss till dem att försöka överleva i. Om klimatkrisen som vi inte klarar att berätta om för barnen, en föränderlig natur som vi fjärmat oss från, och nu vet vi inte vad som ruvar i mörkret. Boken skildrar resterna av en medelklassens familjetrygghet, där otryggheten kommer allt närmare. ”Du minns vintern som aldrig kom, / snön när den inte längre föll. // Djurkroppar i skogsbrynet som på avstånd / såg ut att vara en del av framtiden. // Barn är unga nog att förutspå framtiden/ genom att se tillbaka på historien. // De skriver futharkens sorg med kritor på asfalten, / fyller garageuppfarterna med utmärglade kritstreckgubbar, / kalkvita berg, skogar och solar. // Vita, brännvita solar. // Du minns dagarna som inte blev fler, / utan färre, / som till slut en dag inte längre kom. // Och vad säger vi till barnen? // Ingenting om detta. / Absolut ingenting om detta. // Vi ber dem måla fler färgglada blommor, / rista sina runor i asfalten / som anteckningar / för en efterkommande, / mer livsduglig art / att tolka.”)

Natalia Ginzburg – Familjelexikon (Jag tycker lite blandat om den här. Helt klart välskriven, men vet inte om läsningen blev för utdragen, jag glömmer bort namn och blandar ihop karaktärer. Men läser slutet på helspänn. Och tänker på den efteråt. Något med att den är så osentimental och samtidigt skildrar livets hopplöst omaka pusselbitar till familjemedlemmar, och förgängligheten. Tycker det är otroligt fint, det här att samla på människors sätt att uttrycka sig och utgå från det i berättandet och skapa ett familjelexikon. Jag kände genast ett behov att börja skriva ner sådant som mamma alltid sa (tar det som ett tecken att omslaget är i hennes favoritfärger (tillika mina fulfärger)): ”Här går jag i mina penséer.” (Som jag tror är från från Göran Tunström.) ”Jag är trött och ledsen och sugen på en puss.” ”Burr sa Kasper när han såg en naken häst.” ”Så kan det gå när inte haspen är på.” ”Nu ska vi se på veven sa blinda Sara.” ”Det räcker och blir över till ett par byxor åt Bergström.” ”That’s the question som tysken säger.” ”Jag förstår sa han som inget begrep.” Och hur hon tenderade att vilja läsa ut fel ord i ord, så som ”fis-krökeri” och ”fil-mask”. Ja detta är min första början på mitt familjelexikon.)

Jack Hildén – Laddet (Många vita sidor i den här boken, snyggt, och en skildring av balansgången mellan bruk och missbruk.)

Saga Cavallin – Glasrutan (Sorry to say men den tog slut när den började? Annars intressant om vuxenblivande, tanken och möjligheten att få barn ung och vad det betyder.)

Emma Cline – Harvey (”Skulle inte kvinnorna vilja se det, se vad de gjort? Förstört familjer. Plågat hans döttrar, gett dem sömnlösa nätter, hämmat deras naturliga kärleksinstinkt, och hur kunde någon ställa sig bakom det, mena att han förtjänade det?” Spännande med psykologin, att läsa om någon man finner osympatisk.)

Elnaz Baghlanian – Prologer (”Inget är förgängligt här. Allting har sin plats. Dagar då han inte är här, händer det att jag tappar en kaffekopp i golvet. Eller en porslinsfigur. Eller en ljusstake. Tomheten som uppstår på den plats där föremålet befunnit sig muntrar upp mig. Det blir på något sätt lite lättare att andas. // När han kommer hem ber jag alltid om ursäkt. Det gör inget säger han, och skrattar åt min fumlighet. Jag skrattar också. / Nästa sommar kommer det att finnas plats för nya saker här.” En fin skildring av att vänta barn, samtidigt som man bär på arv, en migration.)

Jonas Gren – Antropocen (”Jonas Gren räknas som en av de främsta förnyarna inom den svenska naturlyriken.” Men, den fäste inte riktigt? För mycket termer? Kanske får ge den en ny chans en annan gång.)

Lauren Groff – Matrix (I översättning av min kära kompis Johanna och med omslag av min kära kompis Bea så var det ju givet att det skulle vara riktigt bra! ”Hon rider ensam ut ur skogen. Sjutton år gammal, i det kalla duggande marsregnet, Marie som kommer från Frankrike. Året är 1158 och världen är utmärglad efter fastan. Påsken är snart här, den kommer tidigt i år. På fälten börjar utsädet räta på sig i den mörka, kalla jorden, redo att skjuta upp i den friare luften. För första gången ser hon klostret, blekt och avlägset på en höjd i denna blöta dalgång, där molnen har lyfts upp från havet och vridits ut över bergen i oupphörligt regn.”)

Karoline Braendjord – Jag vill vakna till världen (”I skogen skrek vi sönder ditt namn / Du hade lämnat det / och alla oss / som tyckte om att ha namnet i munnen / och kalla till oss den vi älskar // Mellan träden skrek vi ut namnet / gång på gång ljöd det / ensamt i luften och gick sönder / För att du var död / och inte ens djuren ville ta emot namnet // Vi hittade dig på skaren / och såg ditt ansikte / Vi fortsatte att skrika / tills det började snöa / och namnet blev till aska i munnen” Herregud, vilken diktsamling. Så sorglig, så vacker. Om en mamma som tagit sitt liv. Jag skulle vilja möta henne i ett samtal.)

Sofia Dahlén – Patient (Två systrar. Den ena är ingenjör och konstruerar broar. Den andra planerar att hoppa från dem. Om att leva bredvid någon som inte vill leva.)

Aya Kanbar – Hyperverklighet (Årets mest hypeade debut? Ja, och så är hon bara 17 år. ”bivax i munnen / honungskaka / i form av månen / hyacinter i hjärtat / syrener i lungorna // hennes kropp är skulpterad / av juveler & oskyldighet / du är säker här / längta, / det är det starkaste / en människa kan göra”)

Tove Folkesson – Den stora kyrkan (Jag läste på flygplan, flygplats, flygplan. (Sov en flygplats, ett flygplan.) Sträckläste så som småbarnslivet sällan tillåter, wow att dödtid på flygplats skulle innebära så härlig egentid. Gjorde hundöron. Störde mig lite på tonen en stund. Grät två ggr. ”Hur berättar man en historia som har upplevts av tusen och åter tusen? Ursagan. Ändå är den alldeles ny för en. En brutal förlossningen, inte värre än någon annan. Jag läste en gång om islossningen, på älvarna. Det kom döda hästar flytande i den. Allt vintern tagit kom farande. Och till sist: rent vatten. Isande. (Vatten måste vara rent. Annars är det något annat än vatten.) Men hästarna viskar till mig i sömnen, att de inte vill dö utan att någon nämnt dem, deras kroppar, naming is a very powerful force in human community.”)

Jila Mossaed – Åttonde landet (”Vaknar tidigt och ser att / öknen ligger i famnen av en mörk skog / När flyttade den ut ur min sömn // Sand och mossa i skogen / Jag och fåglarna tappar rösten // Somnar om / Platser får inte överge sina rötter // Det är jag som hänger / på tidens kanter / Vandrar runt i / alla obekanta trista rum”)

Quynh Tran – Skugga och svalka (Vinnaren av Borås Tidnings Debutantpris 2022! Och jo, den var fantastisk. Skildringen av barnet som står bredvid, iakttar, förstår på sitt sätt. Familjen, och de olika viljorna. Den har en ton och en stämning som jag tyckte om att vistas i.)

EN LITEN VECKA

taxi till denver international airport, upphämtningstid 03.05.

DEN – SEA

SEA – KEF

KEF – CPH

(tid att hinna läsa, när det inte är några barn att ta hand om, när jag inte har någonting annat jag måste göra. wow att dödtid på flygplats och långa flygresor skulle innebära så härlig egentid.)

o så tåg till malmö

buss till tågstationen, tåg till alvesta, tåg till borås

(tack borås! att vara nominerad är att vinna. erik sa att jag var ett stort leende på scenen. jag var ett stort leende inuti också. galan finns kvar här: https://www.bt.se/kultur/i-kvall-debutantpriset-delas-ut-folj-sandningen-live-har/ och grattis quynh tran, det är en fantastisk bok!)

buss till gbg, tåg till malmö, buss från tågstationen

tåg till kastrup

CPH – KEF

KEF – BOS

BOS – DEN

taxi till 2676 juniper ave, boulder, mörkt och snart tre på natten, ”welcome home” sa taxichauffören, ja jag vet inte, men min familj låg o sov o jag fick krypa ner hos dem i sängen

LÄGET

Läget i världen känns så långt borta. Svårbegripligt. Det här händer väl i en annan tid? På en annan plats. Jag är så långt borta.

39

39. Sista året av 30-nånting. Känns som att det betyder något. Men kanske betyder det bara att jag fyller 40 nästa gång. Av Arvid fick jag en teckning. Han som nästan aldrig ritar figurer. Men han hade ritat mig. Som monster. Mammamonstret, som vi ibland leker att jag är.