Jag har glömt skryta om att min man gett ut en bok på Routledge. Hemskt dyr är den också. Kolla vad coolt.

https://www.bokus.com/bok/9780367702182/value-incommensurability/

Ja jag har längtat hem lite, saknat att vara i mitt eget hem istället för att bo i någon annans, känt mig långt borta. Men så kom våren på riktigt, träden börjar slå ut, idag var det sisådär 28 grader varmt, jag cyklade och svettades en extra runda efter förskolehämtningen så att Svante skulle få sova lite middag, på min favoritgata Mapleton ave, innan jag styrde norrut till oss, och fan vad jag återigen älskar att få bo här.

Detta vet jag om himlarna över Klippiga bergen. De är mer spektakulära på vintern än när det går mot sommar. De suddar ut bergen vid dåligt väder. De är stjärnklara även när man bor i stan. Jag kommer verkligen sakna dem, när vi är hemma i Sverige igen.

Jag fick ett sms från Henrik: ”Idag lärde Arvid mig engelska. Dandelion!” En dag frågade Arvid mig: ”Betyder ’Are you done’ ifall man är mätt?” Svante förstår när man säger att man ska clean up the floor, då samlar han ihop legot. Han kan säga ”bye bye” och vinkar, det lärde han sig tidigt. Vinkar hej då till förskolan när jag hämtar. Arvid gråter fortfarande ibland när vi lämnar på föris. Han vägrar att säga både hej och hej då till personalen och barnen. Och blommorna har precis börjat slå ut på träden.

Jag tänker på romanen som jag håller på att slutredigera. Jag tänker på diktsamlingen som jag vill fortsätta stryka i, arbeta med, förädla. Jag tänker på en ny roman som jag inte kan låta bli att anteckna små idéer och fragment till.

Och det slår mig varför jag skriver.

Jag skriver för att fånga en plats som försvinner i tiden. Den känsla och stämning som är knuten just dit.

I mitt huvud är det alltid Östergötland. Även om det kanske inte är uppenbart för någon annan. Även om det inte spelar någon roll.

Det spelar ingen roll att jag är på andra sidan Atlanten. Jag är där. Jag står mitt i förlusten.

Jag tror aldrig jag prokastinerat så här hårt i mitt liv tidigare som jag gör med uppsatsen. Tänker på allt skönlitterärt jag skulle skrivit på den här tiden. Istället tar jag mig igenom en stor del av Sverige på hemnet. Vilket ger mig ångest för jag känner mig så rotlös. Vilket gör det ännu svårare att öppna uppsatsdokumentet, för jag förstår inte meningen med det.

”Hur långt är 130 minuter? Är det som 30 hus?”

Och det kändes lite som att Arvid såg in i mitt huvud, hur jag själv inte får ihop det här med tid, hus. Jag får dåligt samvete ibland att jag tänker för mkt på annat när jag är med dem. Lite som med dig, kära dagbok, att jag gnäller för mkt här, men det är ju därför du finns, så håll käften.

Det här med att bo utomlands och vara så långt bort från sitt liv? Det är en känsla som kommer över mig ibland. Det är ett spännande äventyr, som jag är glad att jag och lilla familjen får göra tillsammans. Men jag tänker även på de små påskkycklingarna hemma i lådan tillsammans med julpyntet, de får inte komma upp i år, jag vet inte om Arvid minns dem, minns det som är vårt vanliga, egentliga liv. Att han alltid brukar dricka ur sin mormors kaffekoppar med körsbär på. Jag tittar på hemnet minst en gång om dagen. Var ska vi bo, sen? Var vill vi bo? Vi gick på digital visning av ett hus. Det gick så fort att börja drömma. Tidiga morgnar med dimman över ängarna, kvällar med en bok framför kakelugnen, tidig höst och cykla till havet med tjocktröja och halsduk men visst kan vi väl ta ett dopp till. Att bo i USA får mig att inse att jag vågar lämna Malmö. Men det får mig också att förstå vad vi skulle lämna, i form av vänner, vardag med vänner, utflykter till och med vänner. Jag längtar hem nu. Till vår lägenhet med våra saker och vårt vanliga liv. Till det som ska bli vårt hus, om vi någon gång hittar det. Jag antar att det väl mest är att jag längtar hem till mamma och Ringarum, men det är ett hem som inte finns, en plats som har försvunnit i tiden. Den sommaren när jag bodde själv på Agnesborg och förberedde för försäljning och jobbade i stan, och lovade mig själv så många gånger, att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle äga ett hus, aldrig bo på landet, allt det ansvaret, allt som måste göras, hur det nött på mamma. Men nu antar jag att jag längtar efter precis den friheten som fick mamma att ändå fortsätta bo på landet. Jag vill ha kaprifol och pioner, sitta ute på trappan när kvällsfukten kommer och läsa tills jag inte ser orden längre, lukten av vedeldning, barn som klättrar i träd.

Jag köpte ett surdegsbröd på bageri för 103 kr. Henrik köpte en begagnad knytblus till mig för 160 kr. En gång i månaden går han till förskolan med 15 000 kr i kontanter, ja i dollar då, för att betala barnens förskola. Jag köpte en behå för 800 kr. Sen köpte jag en likadan till i svart. Höll min rosa barnplånbok gömd mellan mig och disken när jag betalade så de inte skulle se den, hur trasig den är, att det rosa flagnar och faller av, att jag egentligen inte alls borde köpa så här dyra behåar, men jag har ju slutat amma nu och de gamla behåarna passar inte längre. Antalet uteliggare under bilvägarna, där vi susar förbi med våra cyklar. Jag köper bagellunch på Moe’s bagels för 180 kr, de har målningar föreställande ett par ridande på hästar i bergen på väggen, jag sitter och äter och skriver under en av dem. Jag köper en kopp te och en banana bread med valnötter för 58 kr på Vic’s, hon som jobbar frågade redan mitt tredje skrivpass där om jag ville ha the usual, det måste vara något slags rekord. Hon kallar mig även love och spelar endel gamla hits. Låtvalen på caféerna där vi bor är oväntat bra. Jag har med mig en begränsad garderob hit obvi, men tar ut svängarna ibland med oväntade kombinationer, plus läppstift, och det finns något mycket härligt i att sitta på caféer och skriva och ingen vet vem jag är och jag kan vara vem jag vill. Om jag slapp ha stressen över masteruppsatsen hängande över mig, som egentligen ska bli jättekul att skriva, men det är för mycket som jag ska och vill skriva just nu, det är för många bollar i mitt huvudet, ja då skulle jag nog mest bara njuta, förutom den där livskrisen ang var vi ska bo egentligen där jag hela tiden ser mitt barndomshem framför mig och längtar hem så jag tror jag ska gå sönder. Om vi kan köpa ett sådant hem, en plats som kan kännas lika mycket som ett hem.

Så opraktisk planlösning här. Jag fattar och minns verkligen grejen som barn när man gillade att kunna springa runt-runt-runt genom rum. På Agnesborg: kök-matrum-vardagsrum-hall-kök. Här hos oss i USA: kök-vardagsrum-sovrum-toa-hall-kök. Ja, en mkt speciell upplevelse att dra den där springa-runt-rundan genom toan, får se vad Henriks föräldrar säger om det när de kommer på besök.

I övrigt är jag trött på att ha ont i magen (nej inte pga springa-runt-rundan men klassikerna stress och oro, och kanske high fructose corn syrup) och glad över att äventyra i bergen på helgerna. Det är livets planlösning just nu.