Det konstiga med att lämna en plats där man skapat sig en vardag, Jag kommer sakna stjärnhimlarna ovanför vår altan. Vädret över bergen. Bergen, alltid bergen där i bakgrunden, lukten av vedeldning. Alla promenader genom villasamhället. Alla äventyr i bergen. Det vilda, karga, så nära. När vi blev varnade för mountain lions som setts i en trädgård nära lekplatsen. Hjortarna som betade i en annan trädgård. Min mountainbike, den dyraste cykel jag någonsin ägt som jag snart ska sälja igen. Allt det nya att uppleva, caféerna, restaurangerna, människorna, vardagen i Colorado, hur livet också kan se ut, lära sig hitta vägen till förskolan. Åh förskolan och de fina förskolepedagogerna, när Arvid grät i början och jag vid något tillfälle sa att han var sensitive och Miss Cathy sa thats’s great, the world needs more sensitive people. Att barnen lärt sig så mycket engelska. Att få nya vänner i våra grannar som tagit oss med och klättrat flera gånger. Att ta med mina barn på det här äventyret, ha en ekorre som bor i väggen som vi döpt till sommarskuggan, så mycket snö, ja den kom tillbaka nu i slutet på maj och vi hade slut på pellets så vi fick använda ugnen som värmekälla och när snön smälte var det så många grenar som knäckts av träden och blommor och buskar som låg böjda, det nyckfulla vädret här, så stark sol, och vanorna hur jag rör mig mellan caféerna där jag sitter och jobbar och de som jobbar där som lärt sig vad jag vill ha. Att prova ett annat liv på en annan plats. Att det var nu som livet öppnade upp sig igen, efter pandemin, graviditet, föräldraledighet, bebistid och amningstid, de där munskydden vi skulle ha jämt i början när vi kom hit, att vi fick glömma dem i botten på jackfickan. Lika konstigt som det var att åka över Atlanten hit, lika konstigt är det att åka över Atlanten hem. Eller konstigare. Det här är en magisk plats och en vardaglig plats på samma gång. Jag ska minnas den så, precis som jag ska minnas hur mkt jag legat sömnlös av stress och vilsenhet. En vardaglig plats och en magisk plats.

Kvällspromenaderna i den här provinsen. Det är minst sagt sommar nu, med en tryckande kvav hetta, väntande på åska. Jag är så långt borta, samtidigt växer samma blommor här som fanns i mammas rabatter. Ja delvis. Iris, pion, inte kaktus. Jag tänker på att gå runt i mammas trädgård när blommorna sluter sig för natten. Och jag längtar efter ett hem. Är livet att känna sig hemlös? Jag frågar åt en vän.

11 år utan dig. Med sorgen, att du aldrig får träffa mina barn, aldrig läsa mina böcker. Allt jag vill prata med dig om. Berätta, att du är närvarande i mina tankar, i det jag skriver, när jag sträcker ut händerna mot mina barn.

Vi måste bo någonstans där det finns äppelträd.

Barnen måste få klättra i äppelträd.

Hur är man en mamma utan ett äppelträd.

(Dock är det ju jag som måste vara geniet…)

Avdelningen kommentarer från redaktör som jag ska minnas för alltid:

”upprepning som jag inte vet om den tillför? vet inte om det också blir för vanlig beskrivning i någon mån, tänker att ester i någon mån ska vara genialisk, och använda ett ännu mer poetiskt eller originellt bildspråk. en tanke bara. funkar såhär också såklart”

Hur kan man säga att ett hus har ”en stil som passar alla”. Är inte det definitionen av stil – att det inte passar alla? Ja, det var fult såklart, trist och intetsägande.

(Säg att hemnet inte är min själ.)

Idag regnar det!!!

Notera det: Man vet inte allt.

Arvid har börjat älska att pyssla och gör ”dagens pyssel” som sedan hamnar i hans ”församling”, som är en låda i hans nattduksbord. Tex tar han toarullar och målar och klipper sin egen Sommarskuggan, eller klipper och tejpar fast maskrosor i mönster på papper, eller målar med maskrosor. Svante har blivit djupt förälskad i sina gummistövlar, hans första gummistövlar, som vi tog fram häromdagen när vi upptäckte en gömma med regnkläder i en resväska, och det första han gör när han vaknar på morgonen är att hämta sina stövlar. Det regnar aldrig här, vilket även betyder att några gräsmattor är bortbrända av solen redan i april, de gick direkt från vintervissna till sommarbrända, de som inte vattnas med vattenspridare, och alla de som har nergrävda bevattningssystem i sina trädgårdar. Man kan ju undra hur mycket vatten som går åt i juli. Klart slut dagboken.

Månadens krönika i NT/Corren om parkeringsplatser, skogar, Karoline Braendjord, Olga Ravn och Mamman och den vilda bebin. (För den som tar sig igenom betalväggen.) (Tror för övrigt att jag åkt bil förbi exakt där bilden är tagen i dag, det var hemskt vackert, och en komisk slump/öde då jag ju inte har något med bildsättningen att göra, och då jag ytterst sällan åker bil här.)

https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/re4x75zj?fbclid=IwAR3nwGwQafE6EWMLoghQ1R8sou7Op3InaGFAc_toF-AIzJXd797NGkyLKMI