Stunder när jag inser att jag har barn. Att hans barndom sker nu. Och han är så gullig när vi åker bil och han alltid vill lyssna på falafel-sången som han kallar den, eftersom Henrik berättat att de sjunger om ett falafelställe i Malmö. She says she’ll meet me at the square / Outside of intergrill / Where the should-have-beens / Mix with the never-wills / Under a scattered sky, / Between a fate and free will men vi har inte sagt så mkt om knark än, även om Arvid pratar mkt om döden och tex berättar ställen i kroppen där han kan känna sitt skelett.

Jag minns alla hus på hemnet och hur de brukade ta på mig.

Svante säger:

”bi” (bil)

”ta” (tack)

”bä” (bära)

och ”ja” med riktig skånsk dialekt.

Men han säger inte var vi ska bo, och jag och Henrik är ju så veliga.

Jag kan knappt fatta det. Men min roman, min första roman, är redo för tryck. Jesus sån lättnad och sån separationsångest. 10 års arbete, med paus för andra texter, brödjobb, skriva och ge ut en diktsamling, föda två barn, plugga till bibliotekarie, livet, och hela tiden har romanen varit med. I slutet på sommaren kommer den att finnas på riktigt. Den har en baksidestext också:

Hemma hos Katarina Fors är de fyra syskon som delar på två rum. Föräldrarna sover i vardagsrummet. Överallt ligger kläder, leksaker och skolarbeten. Det luktar något fränt, som av djur. Jag får fösa med tårna för att undersöka var det är bäst att placera foten. På flera ställen är tapeten bortriven från väggen, det är som sår kan man säga.

Ester är 10 och provsmakar livet. Det smakar jordgubbsyoghurt, blockchoklad, smutsiga bröst. Men i villasamhället rycker det gränslösa närmare, och det har en större aptit än så.

Lisa Zetterdahls romandebut är en skimrande uppväxtskildring som sakta övergår i ren skräck. Genom drifterna och det vilda som rör sig mellan trädgårdarna, mot huset vid barndomens slut.