Hur man vänder en rätt kass dag? Man drar och jobbar lite som biblioteksassistent. Man ser att ens bok står på nyhetshyllan med 14-dagarslån. Nästa gång man ser boken igen är den i en kvinnas hand när hon stegar iväg för att låna den. MIN BOK, utvald bland så många andra, och ingen aning hade förmodligen denna kvinna om att författaren stod i informationsdisken några meter bort och ansträngde sig för att inte ropa högt rakt ut.

Slutspurten det här året heja heja:

Andrea Abreu – Åsnesommar (”När mormor fick syn på en nyfödd gjorde hon genast korstecknet över ungen och sa om och om igen må gud vaka över honom och välsigna honom från tårna och ända upp till magen. Från tårna ända upp till magen och resten också, tänkte jag. Och sedan tänkte jag att det onda ögat antagligen var något som bara kunde drabba en i den delen av kroppen, i området där muttan och rumpan satt och håren nere på benen som jag ville att min mamma skulle raka av mig vilket hon vägrade göra. Jag och Isora höll på med en massa saker i området mellan tårna upp till magen. Speciellt där muttan satt. Så därför hade det onda ögat kanske med det att göra.” Jag har varit nyfiken på Åsnesommar, och ännu mer sen Bernur/Björn Kohlström såg ett släktskap mellan I det vilda och Åsnesommar i en recension. Jag kände släktskapet! Dessutom kul att läsa spansk författare, det sker inte jätteofta.)

Lina Wolff – Djävulsgreppet (”Hon tänker att hon kommer från en mycket karg trakt. Hon tänker också att hon har mycket att lära, och att mannen vid hennes sida kan vara den som hjälper henne in i detta nya. Från takterrassen sträcker de ockrafärgade tegeltaken ut sig framför dem och Florens från ovan tycks vara andra chakrats stad. Andra chakrat är underlivet och dess färg är orange. Orange, ockra, en av denna stads helt självklara färger. Allt stämmer, tänker hon, allt stämmer, äntligen stämmer allt.” Men, den var inte riktigt en Köttets tid eller De polyglotta älskarna, som jag bägge varit djupt imponerad av. Skulle önskat att den var en bokklubbsbok, hade velat prata med min bokklubb om den.)

Moa Romanova – På glid (Serieroman om Moa som följer med sin musikerkompis Åsa på USA-turné, som spårar ur och handlar mest om alkohol, droger och sex.)

Åsa Grennvall – Jag håller tiden (Serieroman som jag knep ur bibliotekets hylla när jag råkade gå förbi den, kom ihåg hur stark ”Deras ryggar luktade så gott” var. Den här var också stark, om att kämpa för att ha en relation med sin pappa som tycker det är för jobbigt att hälsa på när det är två rödljus att passera i Katrineholm, bland annat.)

Sara Villius – Paradis (”Jag drömmer om en självklar plats på jorden. Ett enkelt litet hus som ska vårdas och gå i arv och bestå. Med möbler och material som tål att förnyas och slipas och oljas in. En ros som klättrar på gaveln. Varför kan inte detta hus vara det huset.” Så mycket att stanna upp vid, tankar och formuleringar jag måste spara. Samtidigt är ångesten påtaglig, det är bitvis jobbigt att läsa. Och jag kommer läsa allt Sara Villius skriver.)

Elin Nilsson – Vulkanens barn (”Tiden före förpuppningen är speciell. Det är då man börjar bli mottaglig och redo för tiden i puppan, och det är då man behöver sin familj som mest, hade de sagt. ’Förpuppningen är det viktigaste stadiet i en människas liv. Under den formas man till sin riktiga person. Det oskrivna bladet man varit före förpuppningen är fulltecknat med drömmar och berättelser när man väcks igen.’” Man behöver inte vara 9-12 för att älska Elin Nilssons senaste bok, det går utmärkt att vara 39 också. På hösten i det trettonde levnadsåret förpuppas barnen, för att sova och drömma i fem år, och vakna som vuxna. Men när Leas kusins puppa försvinner börjar ett spännande äventyr, som knyter an till livets stora frågor. Så himla härlig sluk-läsning och samtidigt tänkvärd.)

Gloria Gervitz – Migrationer 1976-2022 (Såhär står det på insidesfliken: ”I nära ett halvsekel har mexikanska Gloria Gervitz (f. 1943) skrivit på sin livsdikt Migrationer. Skrivit och skrivit om. En dikt i ständig förvandling och förflyttning, men som nu har nått sin slutpunkt i den version Gervitz själv menar är den färdiga. Genom åren har stycken i detta levande verk lagts till, försvunnit och återkommit. Efter smärre justeringar har det slutligen hamnat här, där det lyriskt vindlande flödet reflekterar alltmer över åldrandet, det stundande slutet och blickar tillbaka på sin egen skapandeprocess.” Jag har länge tänkt att jag vill läsa Migrationer, då bara skapelseprocessen i sig fascinerar mig. Jag viker många hundöron i den här tjocka, omfattande diktsamlingen. Det är endel som går mig förbi, som inte betyder så mycket för mig. Men mycket som betyder, och/eller fascinerar. Dessutom ett intressant efterord av författaren själv, och jag viker många hundöron där också. Detta får bli en diktsamling att återkomma till, tänker jag. En dikt: ”och modern på den stora terassen / spelar mahjong med sina väninnor / och röker den ena cigaretten efter den andra / och kvinnorna är djupt koncentrerade / också de röker och dricker kaffe / och jag är äldre nu än du var då / och jag färgar håret precis som du / och jag bär dina pärlörhängen / och jag liknar dig / och du är död / verkligen död / mer död och ensam / och mer hjälplös än jag”)

Sen läser jag ju faktiskt i ärlighetens namn en massa bilderböcker, det är vad jag läser mest helt klart. Trist nog redovisar jag dem inte här, för att jag inte hinner för att jag har barn, och för att bilderböckerna är mer barnens än mina? Eller det kanske är en konstruktion för att säga att jag inte hinner.

Julen. Lyssna på Iris Viljanens Brevväxlingar. Arvids långa väntan på tomten. Tända ljus för mamma i kyrkan. De glada barnen. Äta mammas lussekatter, brownies, den långkokta risgrynsgröten precis så som hon skulle ha gjort. Tomtarna från när jag var barn. Åka hem till Östergötland utan att åka hem. Tänk om nästa jul kan få bli i ett hus på landet.

Adventstider. Baka olika saker, tända ljus, köpa hyacinter. Försöka landa i ett år som varit så mycket. Men vi flyttade inte och frågan är fortfarande var vi vill bo. På ett sätt är det väl här. På ett sätt är det inte här. Och barnen leker flytta, en av Arvids favoritlekar, och bär ut allt från barnrummet som de själva kan rubba. Och soffbordet som vi första advent åkte sisådär 16 mil tur och retur för att köpa men fick en härlig skogspromenad också där jag tvingade familjen att gå lite längre än de orkade så båda barnen fick bäras och vi skrämde upp en flock hjortar som vi råkat smyga oss på. Sara Villius skriver i Paradis: ”Jag drömmer om en självklar plats på jorden. Ett enkelt litet hus som ska vårdas och gå i arv och bestå. Med möbler och material som tål att förnyas och slipas och oljas in. En ros som klättrar på gaveln. Varför kan inte detta hus vara det huset.”

Ni läser väl Elin Ruuths litteraturkrönikor? Häromsistens skrev hon tex:

”Man behöver inte bemöta varje drastisk utsaga som yttras av Kristofer Andersson i P3, men jag är så utsvulten på diskussioner om barnperspektiv och -kultur att jag hugger på varje blodlöst bete som dinglar framför mitt perverterade kritikerväsen. Jag tänker på DN:s Greta Schüldt som recenserade Andrea Abreus roman Åsnesommar (om två tioåriga flickor på Teneriffa) med ord som ”frånstötande” och ”överväldigande äcklig”. Jag tänker på Jonas Thente som i samma tidning definierade Lisa Zetterdahls tioåriga Ester från I det vilda som närapå ”sociopatisk”. Och John Landquist – Elin Wägners exmake! – i en insändare till Aftonbladet 1946:

”Inget normalt barn äter upp en hel tårta på ett kafferep, det påminner om en sinnessjuk fantasi eller om sjukliga tvångsföreställningar”.

Psykologiprofessorn och litteraturforskaren Landquists sågning av Pippi Långstrump har blivit legendarisk, inte minst för de avslutande raderna: ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”. 

Jag är glad att hon tar upp Thentes rec av I det vilda. Läs hela krönikan här:

https://www.vk.se/2022-12-14/det-som-krafsar-pa-sjalen

Jag skrev lite i tidningen om artister i Babel istället för (Augustnominerade-) poeter, Björn Werners ointresse för litteratur, rapporten ”Skilda världar – Kvalitetslitteraturens villkor i Sverige” och när mitt barn ville lyssna på när jag läste Dagens dikt i P1 när jag var bortrest pga han saknade mig eller om det berodde på döden.

https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/r005809r/oc-2m2kr_s_22

Idag har jag: varit gäst på Fridhems folkhögskolas kurs Berättarpionjärerna. Varit på kc och klättrat utan partner men med två barn lediga från föris, en intressant ekvation. Fått 100 000 i ettårigt arbetsstipendium. Serverat gårdagens överblivna makaroner till middag 💃🥂📚

Jag har fått några så så fina läsningar på Instagram av I det vilda och jag måste samla dem här ju! (Lite egoboost en trött dag ok.)

—

@tankaromlitteratur skriver:

Man kan fråga sig om det är i det vilda eller i det tämjda som de värsta brotten sker. Det djuriska anses vara det vilda, det brutalt råa, men ett vilt djur genomför inte överlagda mord eller äter sig ohanterligt feta. Det gör människor. Människor i tämjd fångenskap, sådana som förlorat kontakten med det vilda och sanna inom sig. 

Tack @itlit_official för underbar överraskningspost! 

Det här är Lisa Zetterdahls romandebut och det må jag säga, vilken genomtänkt och välskriven berättelse det här är! Kusligt, pirrigt, märkligt, men också högst vardagligt, barn som leker, vuxna som jobbar, hundar som skäller och så detta bestialiska som bor i huset intill.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt har läst I DET VILDA två gånger nu. Inte för att den är svår att förstå utan för att den är så in i helsikes tät och oväntad. Jag trodde nog inledningsvis att det skulle vara en annan typ av bok än vad den faktiskt visade sig vara och därför missade jag vart vi var på väg. 

Till en början är allt rätt snuskigt och barnsligt smutsigt. Gränser testas så som nyfiket gränslösa barn ibland testar varandra. Det råder en skev sexuell stämning över det mesta som tioåriga Ester tar sig för och just denna skevhet skildras på ett jäkligt intressant sätt. Vid omläsningen upptäckte jag dessutom många väl utplacerade ledtrådar som gick mig förbi första gången. Och jag gillar det, när romaner växer för varje gång man läser dem. 

För den här romanen består nämligen av tre delar som till synes kan tyckas separata. Vid omläsningen inser jag hur skickligt sammanvävt allt är av Zetterdahl. Hon uttrycker sig på en tät och intensivt välformulerad psykologisk prosa och lyckas med konststycket att få både innehåll och yta att harmonisera på ett högklassigt sätt. Läs!

—

@bokhusflickan hänvisar till sin blogg där hon skriver:

Ester är 10 år och har precis börjat i en ny skola. Hon försöker bli vän med flera av flickorna i klassen, men det går inte alltid som hon tänkt. Ester vill utforska sin sexualitet och förbereda sig för vuxenlivet. Hon gör saker som de andra tycker är konstiga. Samtidigt sker något fruktansvärt hos en annan familj i staden. Något som är så hemskt att det knappt går att föreställa sig. 

Det är svårt att beskriva Lisa Zetterdahls romandebut I det vilda. Den är uppdelad i tre delar, som alla har sina egna berättelser och stilar, men som ändå hör ihop och bildar en större historia. Jag är fast från första sidan. Första delen handlar om Ester och är en uppväxtskildring, och jag älskar uppväxtskildringar om udda flickor. Berättelsen om Ester väcker medlidande och fascinerar mig. Jag älskar även andra delen av romanen som närmar sig skräckgenren och verkligen griper tag i mig. Av boken som helhet skulle jag nog säga att det är sista delen som är svagast, men även den är väldigt välskriven och håller mitt intresse vid liv. I det vilda är en kort roman och jag läste den i en sittning, vilket troligtvis bidrog till att jag tyckte så mycket om den. Jag skulle rekommendera den till alla som tyckte om ”Obehaget om kvällarna” av Marieke Lucas Rijneveld, som gav mig lite samma känsla som delen om Ester. Jag älskade I det vilda och den är absolut en av de bästa böcker som jag läst i år. 

Betyg: 5 av 5

—

@feelbadbibliotekarien skriver:

Första delen är en obekväm barndomsskildring där Ester testar både bästisar och gränser. I andra delen passerar en av grannarna alla gränser för mänsklighet och romanen övergår i obeskrivligt vansinne. I tredje delen går Esters kanin slutligen sitt öde till mötes. 
Efter flera dagar har jag ännu inte riktigt återhämtat mig. I det vilda är obekväm, obeskrivligt otäck vansinnigt bra. Läs den bara! 🐇

—

@lisa_gidlof skriver:

I det vilda av Lisa Zetterdahl var en omskakande och häftig läsupplevelse.
🐇🌟💜
Första delen där vi får följa Ester som bor med sin frånskilda mamma och lillasyster som slutat prata berörde mig starkt. Skilsmässobarnets undertryckta känslor som på något sätt måste ut, hur alla familjemedlemmar bearbetar vad som skett på olika sätt. Att inte komma in i de vuxnas värld men ändå vara nyfiken och vilja utforska gränser och sexualitet. Zetterdahl skriver med detaljfokus och frammanar fysiskt konkreta bilder som stannar kvar i mig. En del av mig önskade att få stanna hos Ester och följa henne ännu mer. Den första delen påminner till viss del om äcklet/vämjelsen och det psykiska lidandet jag uppfattar då jag läst Mare Kandre, särskilt Aliide, Aliide.
Andra delen är makaber och oerhört sorglig. En mamma grips för ett vedervärdigt brott. Hon har inte kunnat acceptera sin moders död, vilket fått fasansfulla konsekvenser. Här finns ändå en varsamhet om detaljer och kvinnans inre värld, vilket gör denna skildring till något annat än effektsökeri.
I tredje delen möter vi kvinnan som inte lyckas eller vill ha närhet till sina bonusbarn (kanske döttrarna i första delen?) och därmed blir ensam i huset och relationen. Här krackelerar språket och skapar en väldigt klaustrofobisk känsla. 
Sammantaget visar de olika delarna på det vilda/otämjda i människan, vårt frihetsbehov och potentiella vansinne. Vad gör moderskapet med människan, frågar jag mig under läsningens gång. Det oerhörda ansvaret och samhällets högt ställda krav på hur mammor ska vara. Vansinnet och skörheten blir därmed något som måste motas bort, men hur ser då konsekvenserna ut?
Sammantaget är detta en väldigt mörk, fascinerande och skickligt skriven roman med ett oerhört skarpt språk.

—

@bokfylla skriver:

I det vilda – Lisa Zetterdahl
(It-lit förlag 2022)
🐇
Det är nu två månader sedan jag läste ”I det vilda” och har inte velat skriva om den förrän jag formulerat något smart och tänkvärt, men vet ni? Det kommer inte hända. Och det är alltså inte romanens fel, för den är underbar, utan bara mitt eget. Jag ska läsa om den! Och då ska jag noga redogöra för exakt varför den är så bra. Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att jag älskade den.
🐇
Just det! Jag tänkte på Maria Margareta Österholms avhandling ”Ett flicklaboratorium i valda bitar” om skeva flickor i svensk litteratur. Känns som Zetterdahls 10-åring passar in perfekt där!
🐇

—

@davidarmini skriver:

Rakt på sak så:
1. Rakt in på topp-fem-läsrekommendationer bland årets svenska boknyheter.
2. Måste-läsning för den som gillar det annorlunda. Lina Wolff är det enda i svensk utgivning som jag kan komma på som denna ens påminner lite, lite grand om.
3. Boken är inte för den känslige! Det handlar bland annat om sexintresserade tioåringar och sedan äts det människor. 
4. Boken bör läsas två gånger. Det är 130 sidor prosa och kanske prosalyrik i generöst luftig sättning. Den är alls inte svårläst, men två läsningar av denna ger mer och starkare upplevelser än de flesta tre gånger så tjocka böckerna ger vid en genomläsning.

🖌Både språk, karaktärer och handling är omsorgsfullt hanterade och en fröjd att läsa. Redan vid de fem inledande orden ”Katarina Fors bröst smakar smuts.” är jag fast och boken fortsätter att vara lika intressant och obehaglig och märklig och välskriven tvärs igenom.
Nej förresten, den blir MER intressant och obehaglig och märklig.

📖Först följer vi Ester som är 10 och bokstavligt smakar sig fram i ett alldeles vanligt villasamhälle med en allsvensk mix av skaplig yta och dold misär. Ester intresserar sig bland annat för sex, vilket jag inte tror är ovanligt för barn, men något vi ogärna vill tänka på, särskilt i ett samhälle där kommersiell sexualisering är utbredd, inte minst av barn.
Efter halva boken växlar perspektiv men vi är kvar bland villorna: Krypande gränslöshet övergår nu i extrem men realistisk skräck.
Till sist vrider perspektiven än en gång och glider över i en drömskt prosalyrisk skildring med exakta, surrealistiska, konstigt syftande, kommateringslösa och ibland inkompletta meningar.

❤️Allt är ljuvligt (och äckligt och vidrigt och gränslöst och alldeles underbart).

🖌 De där meningarna? Ja vad sägs om:
”Det andra barnet plockade glassplittret från mossan på berghällen glittrade skogen i glassplittret när den kröp närmare ödehuset.”
eller
”Man kunde trilla i ögonen var fuktiga och kletiga under luggarna.”
eller
”Vid matbordet petade de russinen ur limpsmörgåsen sorgkanterna bruna av torkat blod.”