Jag hade glömt hur svårt det är att skriva. Det är nästan omöjligt. Hur kan det ges ut så mycket böcker? Jag vill kolla hemnet istället. Jag vill ha ett annat liv istället. I det livet vore det lätt att skriva. Stillhet, dimma, klara tankar. När jag cyklar med barnen till förskolan låtsas jag att jag cyklar genom ett skogsparti i Höör istället för förbi industri i Malmö. Men nu har jag ångrat mig och tror på Motala eller någon småstad i Bohuslän, en plats där jag inte varit tidigare. Drömmen om livet. Tur att min hopplösa diktsamling handlar om det iaf.

Vi såg Miranda Julys Kajillionaire. Åh vad bra. När dottern går en föräldrakurs (i uppdrag åt en som är gravid, för att dra in några kronor till familjen) och där får lära sig om att vara barn, vilket hon inte fått vara i sin familj, hon har inte fått krypa över mammans mage mot bröstet. Bara namnet Old Dolio och anledningen bakom. Vill skriva något smart om det men ska natta barn.

Det här med att söka jobb. Man blir lite galen? Och undrar vem man egentligen är? Vad man kan och vill?

Idag i mitt CV har jag tex gått från ”envis, ambitiös och noggrann” till ”analytisk, strukturerad och noggrann”.

Just nu har jag ingen aning om vad det betyder. Men obs om du är arbetsgivare och läser detta så har jag självklart stenkoll.

”Gertrud Hellbrand är en i raden av framgångsrika kvinnliga författare, som har sina rötter i den östgötska myllan. Emelie Schepp, Therese Bohman, Erika Rockborn, Jenny Jägerfeld, Lisa Zetterdahl och Sofie Sarenbrant är alla välbekanta namn i landets bokhyllor och på olika topplistor.”

(NT 13/1)

Det tog Henrik och mig fyra kvällar att se Vitt brus.

När jag nattar barnen vill Arvid att vi leker att vi är djur, och vi ska slicka varandras kinder, för så gör djur, vi ligger tätt, tätt i en håla i skogen.

Svante säger: ”Mi amma, mi amma, mi amma!”

Arvid säger: ”Det var min mamma först!”

Följaktligen kan man få ha två barn i knät samtidigt när man äter frukost.

Även: en koltrast bland de vanliga blåmesarna vid fågelmaten i trädet utanför fönstret, en måne över taken, tiden som går, som väckte oss med en julgranskula som föll i golvet när julgranen slokar mer och mer, titta på en text och vänta på att den ska titta tillbaka, gå på lunchdate, ligga i sängen och tänka på allt jag vill och borde göra, söka jobb, läppstift.

Nu när det inte är några löv på träden syns den leksakstraktor som hängt några meter upp i trädet utanför sovrumsfönstret sen vi flyttade in. Hur länge har den hängt där, hur länge ska den hänga där, hur länge ska vi se den hänga där?

Jag tänker på när vi bodde i Colorado, jag tänker på min lunch på mitt lunchcafé, med bagel och chips och äppeljuice. Antingen den bageln som hette nåt med garden eller den med lax. Min lunch nu för tiden: havregrynsgröt håhå jaja.

Vårt hus ligger ute på hemnet nu. Ok, vi har inte varit där, men jag tror att det är vårt, det vi väntade på, det vi ratade så många andra hus i väntan på, när vi gick på visningar hela tiden, när vi hade lånelöfte.

Obligatoriskt nyårsfirande med vänner på Österlen, massa god mat, barn överallt, och vi lyckades med konststycket att glömma barnens ytterkläder hemma då vi var smarta att hoppa rakt in i bilen, så på den obligatoriska sista promenaden för året fick Henrik bära Svante på ryggen inlindad i en jacka då det inte fanns några kläder att låna i hans storlek. Min fantastiska, underbara man, han är liksom förutsättningen för ett år. 2022 har varit ett galet år. Hästar nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Vi bodde i Boulder, Colorado hela våren och vaknade varje morgon till åsynen av bergen, om det inte var för molnigt. Mycket tid med barnen. Jag började skriva krönikor i NT/Corren. I det vilda släpptes äntligen efter många års arbete och fick mycket fin uppmärksamhet. Jag slet och slet med min masteruppsats och sedan var jag plötsligt färdigutbildad bibliotekarie. Jag fick även min första bilderbok antagen, som ska komma 2024. Ett år av många fantastiska saker, men även stress, för lite sömn, för lite tid med vänner, att inte veta var jag hör hemma och där längtan efter ett hus bitvis slitit mycket i mig. Och även om jag skrivit en hel del har det främst handlat om att färdigställa inför deadline och jag har saknat det som tidigare varit att skriva för mig: utforskandet, mitt ensamma umgänge med texten. 2023 hoppas jag blir något lugnare, med mycket skrivtid, mycket lästid, ett bibliotekariejobb och kanske det där huset på landet.