Pappa gav oss en gräsklippare i inflyttningspresent.

Hur mycket ska vi växa här.

Mina barns ansikten när jag kommer hem.

En länk i mammas halsband gick av, den kostade 450 kr att laga.

Jag blir mer och mer lik mamma för varje dag.

Nu kör jag bil till jobbet precis som hon gjorde. Har köpt en rutig kavaj.

Jag hittade en fantastisk dikt i telefonen som jag skrivit, mer än tre veckor av sjukdom nu, som blev sämre, bättre, sämre, bättre, sämre och jag ligger i sängen. Saker jag gillar med vårt hus: det har många fina gamla detaljer, det har skavda slitna sidor som gör det till ett hem man inte är rädd att röra sig i. Badkaret, framförallt nu när jag är sjuk, träden i trädgården, att barnen begraver humlor, getingar, flugor och myggor i trädgården. Stjärnhimlen när man kliver ut i trädgården om natten. Dahliorna och de andra blommorna, äpplena, päronen, biggaråerna nästa sommar. Arvid som klättrar i träden. Men jag misströstar över att jag inte fått en enda kvällspromenad än, utan ska tydligen hosta istället, ligga i sängen, den är iaf ny och så mkt bättre än den gamla.

”Nu åka till huset” säger Svante när vi vaknar, när vi säger att det är förskola idag och några dagar kvar tills flyttlasset går. ”Neej.” Vi var där fredag, lördag, söndag. Skrubbade bort gammal smuts, skruvade ihop vår nya säng, ställde pulkor och gräsklippare och vinterdäck i förrådet, lekte i trädgården. Svante lekte att han matade bä med äpplen som han körde i skottkärran. Arvid klättrade i träd. Jag visade barnen hur man skördar morötter från landet. Nu sker sensommaren där ute, och jag borde jobba, skriva, handla några saker, PACKA, sa jag packa?? Men jag ligger i sängen och hostar lungorna ur mig. Tänker på buketten med dahlior jag vill plocka när vi kommer till huset igen, när jag packat upp vaserna, hur jag ska orka packa ner vaserna.