Jag klippte av några centimeter hår framför badrumsspegeln.
Jag har inte varit hos frisör sen jag var tonåring. Eller jo tror en gång när jag var kanske 21, för jag hade någon vision som jag inte kunde utföra själv, men det blev inte bra, jag ångrade mig när jag gick därifrån.
Att inte gå till frisör gör att jag har råd att skriva poesi.
Jag har egentligen inte råd att skriva poesi. Men att ha en hemmaklippt frisyr, dvs ingen direkt frisyr utan bara långt, gör att jag i alla fall har lite mer råd att skriva poesi.
Annat jag inte har råd med:
Spotify. Det är sant, lyssnar på vinyl eller cd istället. Eller p1. Har för gammal telefon och för gammal dator för att spotify ska funka tillfredsställande med gratisversionen.
Annat jag inte har råd med:
Ny dator, ny telefon.
Nya strumpbyxor.
Något jag hade råd med:
Att köpa ett hus. Det är fortfarande nästan ofattbart för mig. Så kan det gå om man går i strumpbyxor med hål på tårna. Mest är det givetvis tack vare min man som har en vettig lön inom akademin, med tillhörande osäker anställning, men ändå. Vi har 18 grader varmt inomhus och ute i trädgården skiner solen idag. Jag funderar på vad vi ska odla i sommar.
En annan sak om hår:
(Hade tänkt skriva en krönika om hår, men nu är krönikeuppdragen slut, så detta är väl den hafsiga versionen av tankeledet kanske?)
Jag hade en gång flätor på skolfotograferingen. Tror jag gick i trean. Någon frågade på vägen in till fotografen om jag inte skulle ta bort flätorna och få lockigt hår? Om inte det var meningen? Jag svarade nej, jag ska ha lockigt hår till en annan grej sen, flätorna ska sitta kvar. Jag vågade inte säga att det var flätorna som var målet. I mitt huvud såg jag ut som Lisa i Bullerbyn. Vi delade namn, men vi delade inte hår, fast det visste jag inte än. Jag tänkte mig långa flätor som hängde fram över axlarna, en på varje sida. På fotona när de kom hade jag två korta, korviga och knöliga flätor, och jag såg ingenting ut som jag hade tänkt mig. Jag skämdes då.
Det är nog något likartat jag fortfarande kan känna över mitt hår ibland. När tofsen blivit ful, när det syns att jag är hemmaklippt, det hänger liksom ner några testar på fel ställen. När jag missbedömer tvättschemat och håret hinner bli fett till den där författargrejen. Då är det svårt att tänka på något annat än att varför kunde jag inte se hårtvättsbehovet i ett nyktert ljus, likt den som på skolfotograferingen frågade om jag inte skulle ta bort flätorna.
Istället ser jag poesin. Är det en punchline?
Jag har i alla fall mycket att tacka för att som tonåring komma in i en punkig diy-krets. Annars vet jag inte vem jag hade varit.
Men jag skulle kanske behöva en ny hårsax. Den jag har fick jag överta av min farmor när jag var barn, vet inte om jag tyckte den var bra att pyssla med eller nåt, men nu tror jag den börjar bli lite slö och tugga lite för mycket på hårstråna, hmm. Slipa den?
Nej nu ska jag gå och kolla mig i spegeln.
