Det är i slutet på augusti. Varje kväll som jag nattar tvingar Svante mig att sjunga Staffan var en stalledräng, som han föll hårt för där kring Lucia. Idag blir jag 41,5 år. Jag är vimmelkantig av intryck från mitt nya jobb (som barnbibliotekarie på deltid i Sjöbo), men idag körde jag för första gången hem utan gps och imorn bitti ska jag köra dit utan gps, vägen är inte fullt lika vacker som den var till Veberöd, och med lite fler epor samt kors i vägkanten där folk dött, men jag är pepp på mitt jobb. Henrik är i Norge och tar emot pris. Det dimper ner äpplen från träden. Någon okänd äter upp alla squashblommor så de byts ut mot ett skaft och sen tomhet. Det är svalt på morgnarna, i natt fick jag gå upp och skjuta till fönstret lite. På måndag fortsätter snickarna med fönsterrenovering. Jag ska fortsätta skriva men är lite lost tror jag. Puss dagboken. PS. Jag visste inte innan hur smutsiga glasögon blir så snabbt.

Jag är ensam hemma, städar hela huset, vet inte när det gjordes sist, lyssnar på Leonard Cohen på högsta volym. Sen ska jag läsa resten av dagen. Och springa i skogen. Saknar barnen och tittar på deras tomma rum och livlösa leksaker, men att få vara ifred med mitt huvud är det bästa jag vet. Jag tänker på mina olika skrivprojekt. Jag har under veckan gått igenom alla anteckningar som jag samlat på mig under sommaren. Skrivprojekten kan nu, tyvärr, summeras: 1. ett stycke bilderbok under arbete för utgivning och jag har lite problem som behöver lösas. 2. ett poesimanus som väntar på om och vad det ska bli av det, jag har levt med det i några år och jag kan längta efter att det ska bli klart. 3. ett romanmanus som växte under våren och ja det är väl bara att kavla upp ärmarna och fortsätta. 4. en idé till ett sprillans nytt poesimanus som kom till mig huxflux i våras och jag antecknar det som kommer. 5. ett bilderboksmanus som ligger på vänt. 6. ett bilderboksmanus under omarbetning. 7. en ny romanidé som kom under sommaren och det är väl hit mina tankar mest går, jag måste stanna upp i dammsugningen nu för att anteckna, jo det är väl hit jag vill, man ska vara glad för idéer, men tanken på hur länge texter och idéer ska få ligga och vänta på min tid, medan jag nu väljer att städa och dricka te.

Lyra Ekström Lindbäck – Moral (”Du tar mig till en dyr italiensk restaurang och tomatsåsen skvätter upp på dina vita manschetter. Jag får en röd fläck på linnet också. Nu är vi båda märkta av utflykten, trots att vi inte ens har hånglat. På tåget tillbaka är vi bara tysta.”)

Teresa Glad – Konstiga boken (Lite som att läsa om Ester ur I det vilda, fast tänkt för en barnläsare!)

Tua Forsström – Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (Ja är det inte en perfekt titel till mig?)

Judith Kiros – Det röda är det gränslösa (”vitsipporna bredvid sängen börjar rulla med ögonen / de ser på mig med en mild och förlåtande blick / de böjer sina späda nackar som blida helgon / på något sätt accepterar jag att de är småbröstade blondiner / morgonen borde inte få finnas, eller åtminstone inte varje dag / man borde inte behöva vara sig själv tills man dör […] jag menar att jag plockade blommorna för att se dem leva” (!!!))

Agota Kristof – Spikar (”I går gick jag till sjön / just nu är vattnet mörkt svart / och varje kväll kliver några glömda dagar / ombord på båten // Stenarna sover / ibland slår sjön plötsligt mot dem / men havet är långt härifrån // Allt är långt borta i dimman / gatlyktorna drunknar / och i isen vid den grå stranden / sitter de stora vita fåglarna fast” Jag är ett Agota Kristof-fan och var givetvis tvungen att läsa hennes poesi också, förlaget skriver: ”I slutet av sitt liv bestämde hon sig för att också ge ut sina dikter, skrivna under ett helt liv, från ungdomen i Ungern till exilens Schweiz – flera av dem förlorade vid flykten och senare återskapade i minnet.” Bara det är ju fascinerande.)

Julia Svanberg – Candelarias hus (”Jag lagar Candelarias stol med plastsnören från byns järnhandel. Jag sitter på den och tänker att huset inte längre bebos av en fattig rural mamma som flytt från en väpnad konflikt, utan av en fattig urban mamma som flyr vikariat, andrahandskontrakt och räkningar. […] Candelaria var uppväxt på landsbygden. Jag är uppväxt med stadens romantiska dröm om livet på landsbygden. Vi hade nog inte förstått varandra, Candelaria och jag, men kanske fick hon samma insikt som jag när hon kom hit? Insekter i nacken, skimrande skalbaggar att plocka bort från håret. Kolibrins fladder i bananblomman, vingslagen så snabba att de utsöndrar ett turkost ufo-sken. Barnets kropp som darrar av vällust när det heta vattnet omsluter huden. Några sekunders tanke bara. Att här, här kanske det kan bli bra.” Jag samtalade med Julia Svanberg på Blekinge litteraturdag 25/5, och förberedde mig givetvis genom att läsa hennes senaste bok, och tyckte mycket om den! Tyckte vi fick ett fint samtal också.)

Karl Ove Knausgård – Morgonstjärnan (”På den tiden trodde jag att det var så livet skulle bli. Vi slösade med tiden och med tankarna, och först när det var över förstod jag att det hade varit unikt och aldrig skulle komma tillbaka. Det är så livet är, inte sant – som barn tror vi att det kommer mer, att detta bara är början på något, medan det i verkligheten är allt, och att det vi utan att tänka på det har, snart blir det enda vi hade. Det blev inget överflöd av människor, det blev bara Camilla, Helle och Sigbjørn, det blev inget överflöd av tankar; de vi gjorde oss den gången var fortfarande de som gällde.” Okej det är visst min tur att bli hooked på en viss Knausgård. Satan i gatan vilken göttig läsupplevelse.)

Malin Eriksson – Hästen på Vinga (Jag har jobbat mitt första år som bibliotekarie, närmare bestämt som skolbibliotekarie på ett integrerat folk- och skolbibliotek. Den sista boken jag läste på jobbet blev en hästbok, kändes mycket bra för den 9-12-åring som jag själv var, som slukade hästböcker och inte läste något annat. Kommer jag själv att skriva en hästbok någon gång? Ja jag räknar inte riktigt Hästar till dem. I alla fall, det kändes också bra att sluta med en hästbok då det finns en tavla på skolan föreställande en häst som ett barn målat som alltid har varit mitt riktmärke för hur jag skulle hitta till mellanstadiet.)

George Saunders – Lincoln i Bardo (Fascinerande, inspirerande, men inte helt lättläst om man är lite trött i slutet på terminen.)

Ingela Strandberg – När jag var snö (Fantastisk läsning, på helspänn, med gåshud vill jag säga men det vet jag inte om jag hade, men en av årets bästa böcker? ”Jag tänker på den fruktsamma tiden / Hur dagarna kom och gick förbi / Jag var inte lycklig / Inte olycklig heller / Jag tyckte om sommarkvällarna / Djupa Gråtande långt bortifrån / Jag tog in tvätten / Döden stod under granarna / En blodlukt låg över trädgården / Lodjuret följde den / Höfläktarna ven nätterna igenom / Entonigt sökte de min bjällra/ Min kropp var en kanna / Fylld och skummande till brädden”)

Ingela Strandberg – Ingenstans mitt segel (Jag var tvungen att läsa om den.)

Linda Jones – De tar allt ifrån mig (”Jackan prasslar när jag pressar geväret mot axeln. Tittar jag fel i kikarsiktet syns ingenting. Tittar jag rätt syns nästan regndropparna på skjutvallen, åttio meter bort. Bakom sanden rasslar de gula björkarna. Det är kallt och fuktigt i skjutbåset. Regnet smattrar mot plåttaket. Jag spänner kroppen. Förbereder den på smärtan.” Jag gillar miljön mycket i den här, tonårstid i Norrlands inland och jakten är det enda som finns kvar i byn. Och sprit och snus. Sen var det kanske lite otroligt att korsningen som gör att älgjakten blir inställd visar sig för Frida så många gånger, alldeles orädd, men ingen annan träffar på den.)

Pooneh Rohi – Genljud (”jag står redo / för dig / dina nätter / dina stängda ögons former”)

Flora Wiström – Här ruvar havet (”Jag ställer mig upp och går in till köket. Om han frågade mig om hur jag har det, hur jag mår, så skulle jag kanske berätta. Linnea sa en gång att det kanske bara är så att pappa inte vill lägga sig i, att det är av respekt som han inte rotar. Att jag får vara min egen person som fattar mina egna beslut. Det öppna kylskåpet svalkar. Nej, det är av feghet han inte frågar. Ett sätt att slippa konfrontera verkligheten. Ett sätt att slippa se broderiets avigsida; knutarna och de lösa trådarna.” Ja jag uppskattar alltid att läsa om komplicerade och såriga familjerelationer. Ja jag tycker endel blandade grejer om den här, ser fram emot att prata med min bokklubb om den!)

Ingela Strandberg – Vid oro skog (”Jag rymmer varje dag / och kommer aldrig tillbaka.”)

Judith Hermann – Hemma (”Han fick plåten att dallra igen, sedan höll han den över springan i mitten av lådan, sänkte ned den och låtsades såga. Jag kunde känna plåten mot mina bara fotsulor, den var sval, och den kittlades.Han sa, i den riktiga föreställningen kommer det rök också. Och musik. Och så gör vi något med ljus, vi lyser upp det hela. Förstår ni?
Jag sa, aha. Jag låg på rygg, jag hade lagt händerna på magen, dragit upp knäna åt sidan. Så länge jag kan minnas har jag haft förmågan att sluta mig inom mig själv, en snigel som kryper in i sitt hus, ett sådant där spindeldjur som rullar ihop sig till en boll. Det var obekvämt i lådan, inte så det blev jobbigt, men ändå obekvämt, och det fanns ett ögonblick då jag trodde att jag var på väg att tuppa av, att de hade lagt något i isteet, och när jag skulle kvickna till igen vore jag levande begravd. Och ett ögonblick senare trodde jag att jag verkligen var delad i två halvor – inte kroppsligt, snarare i huvudet. Kanske i hjärtat. Mitt hjärta var delat i två halvor, jag var där, och jag var någon helt annanstans. På en annan plats mycket långt borta. Och sedan var det förbi. Det gick över, och det gick över så fort att jag inte visste om det hade hänt.”)

Anna Nygren – När jag åker hem (”Jag tänker på Klara och mig som barn. Medan jag sitter med mormor och morfar och deras decennielånga kärlek tänker jag på Klara och mig som barn. Jag tänker hur vi lägger oss ovanpå varandra. Hur vi kommer nära. Klara visar hur man trär in armarna under den andras tröja, hur man kommer med händerna innanför linningen på trosorna.”)

Mikael Yvesand – Häng city (”Med tiden blev det också som nåt slags skämt som bara jag, Jocke och Davve förstod – att medvetet välja det näst bästa. Det var nog av samma anledning jag som barn påstod att jag föredrog silver- framför guldmedalj. Mitt argument var att jag gillade färgen bättre, men det var nog mest att jag ville slippa pressen. Det är nåt befriande med prestigelösheten i att spruta en jetstråle ljummen Pepsi in i gapet. Coca-Cola är lite mer av ett event man sällan orkar med.” Skönt häng i hammocken! Om än lite, tja deppigt? också.)

Jonas Hassen Khemiri – Systrarna (Medan jag rensat ogräs, sprungit, klippt gräs, promenerat, vikt tvätt. Jag har inte hunnit läsa så mycket i sommar men Systrarna har hängt med mig, bortåt 22 timmars lyssning, och det var najs umgänge, jag som innan inte var så sugen på boken men kom på mig med att vilja ut och springa titt som tätt.)

Gertrud Hellbrand – Röd hibiskus (Det bästa sättet att göra tråkigt målande av fönsterkarmar roligare? Jo att lyssna på en deckare, och ja jag läser aldrig deckare men jag lyssnar gärna på Gertrud Hellbrands deckare, mycket på grund av Östergötland och hästar.)

Amanda Svensson – Själens telegraf (”Du är det värdefullaste jag aldrig ägt.” Jag har begått lyssning och började fulgråta på slutet, vilket förvånade mig då det är en bok som är mer snärtig än sentimental. Även kul att följa ett indiebands tillblivelse med blinkningar till Belle & Sebastian och Hefner, samt såklart en något komplicerad relation med en mamma i ett bedagat hus med en stor äppelodling.)

Åh mamma, du är gosig som ett tuggummi, sa Svante när han kröp upp i min famn. Han vet nog knappt vad ett tuggummi är, men jag gillar hans sätt att ta sig an världen.

”hon var något av en perfektionist, men en perfektionist utan förmågan att vara perfekt, så hon var en ständigt besviken perfektionist”

skriver Jonas Hassen Khemiri i Systrarna och jag tyckte liksom att det har bäring även för mitt liv? även om jag lagt många år på att försöka komma över det, lyckas ibland!

Att jag brukade låtsas att jag galopperade på en häst utanför bilen och hoppade över vägpinnar, i mil efter mil kände jag hästen rusa under mig

Rekordet på mördarsniglar den här sommaren blev för övrigt 349 stycken på en dag. Nu verkar de ha gett upp.

Höstanemonen som jag grävde upp från mitt barndomshem Agnesborg förra sommaren har fått sin första blomma. Och jag tycker om när Arvid vill komponera buketter. Fokuserar på detta när Henrik är i Norge för att klättra 1000 meter bergvägg. Jag stod i trädgården förut i mörkret som föll och såg stjärnorna framträda, syrsorna och kråkorna, det luktade augustifukt och kanske lite gödsel. Kanske får jag vara uppe många timmar till och vänta på att Henrik ska smsa och säga att de är nere på marken igen.

Det är stort att bli läst, jag kommer kanske aldrig helt att vänja mig. I alla fall så skrev Elin Cullhed om Hästar på insta:

”En riktigt bra debutdiktsamling som inte alls föll in i den där klichén om flickor och hästar och plastdjur och våld men ändå lyckades skriva om det! Wow. Hästen var mer förgängelse och död, förlustens gåta, av barndom och av en mamma. Hästen var också en mamma, såsom ett barn förnimmer sin förälder: ouppnåelig, varm, en stor kropp, någon man lyder under och kanske både hyser respekt inför och känner längtan till. Jag ville aldrig ha en häst när jag var liten men det här diktjaget vet vad det är att inte ha en egen häst. Hur kan text göra saker så levande för en? Den här fick mig att stiga rakt ner i en barndom i början av 90-talet, vi är födda samma år jag och @lisazetterdahl . Nu finns den i mitt sinne ❤️ tack ❤️ (dikten jag fotade är inte helt som hur resten av dikterna är)”

och så lade hon upp en bild på den här dikten:

”våra flickhänder har gripit

efter halmstrån

det står aldrig något

om detta”

”Plattan i mattan, Johnny!” gastade Svante. Johnny som hade rykte om sig att stanna i skogen och vänta på att de andra, större hästarna vände och red hemåt igen, han försökte det såklart med mig och Svante också men jag bad honom att trava ikapp istället och på den vägen blev det, plus att när de större hästarna travade i en backe på hemvägen så lyssnade Johnny till Svantes önskan och bytte till galopp. Så Svante blev därmed yngst i familjen med att testa att galoppera, superkul tyckte han, eller fiskul som han också säger. Jaa vi åkte alltså hem från Småland, var hemma i tre dagar, råkade krascha ett nyrenoverat fönster, sen åkte vi således de nätta 4,5 timmarna tillbaka till den småländska campingen där det går en häst lös på gården, där man vaknar till en åsnas skriande och somnar till ljudet av barn som flyger fram på trampbilar, cyklar och hästar. Det är en tysk dröm om en svensk bullerbysommar och det är fascinerande att vara de enda som pratar svenska, där instruktionerna till ridturen sker på tyska. Sen klättrade vi superfina leder och sen åkte vi till Astrid Lindgrens värld och såg fismycket teater och sen åkte vi hem igen.