När Svante säger: keppuss (istället för ketchup), vips (visp) och i övergår (i förrgår).

När Arvid frågar: hur får man menskopp? (han kommer in i badrummet för att visa ett nytt trolleritrick medan jag tömmer min menskopp och han menar nog egentligen hur får man mens.)

Det är ingenting jag kommer skriva om, men det ger mig en sådan kärlek till språk.

Jag grät fult och stort till Gilmore girls. Lorelai och Rory sprang mot varandra, jag tror de hade bråkat tidigare men nu sprang de mitt i gatan mot varandra och jag bröt ihop. Att få krama sin mamma. En sådan enkel sak. Det läker aldrig.

Svante säger:

Kan man dö inomhus?

Dog din mamma inomhus?

Jag vill gosa med bröstis.

Bröstis är min bästa vän.

Oj här ute är det helt mörkt!

Bröstis, lever du?

Jag är glad för vårt första hela år i huset, livet på landet med barnen och Henrik, att jag fick fast bibliotekariejobb på 50% och tid att vara i skrivandet. 2025 ska jag äntligen få släppa bok igen. Önskar mig så mycket mer av det, skrivandet, skapandet. Halva 20-talet har gått nu. Det känns ju sjukt. När 2019 skulle bli 2020 skrev jag nåt om att refuseringarna inte skulle få följa med in i 20-talet, att det var dags att få debutera nu, typ nåt sånt. Bara några dagar senare blev Hästar antagen. 2021 kom min första bok. 2022 kom min andra. Nu känns det som att tiden bara går. Det tar sådan tid att skriva.