Jag vaknade imorse med en Svante som kröp upp och lade sin kind mot min och viskade jag är kär i dig mamma.

Jag läste igenom mitt diktmanus och petade runt lite, det kändes bra i magen. Och Henrik lade in vedträn och satt mitt emot.

Det var dimma när jag körde hemifrån. Risk för underkylt regn men bra grepp mot vägen. När världen är för jävlig behövs sådana här snälla små dagar. Nu sitter jag på café med romanen och det är svårt men jag ska vara snäll. Sen ska jag klätterträna själv, sen ska jag träffa Lina på lokal, sen ska jag hem, till alla jag är kär i.

Jag minns när jag var sex häx, Stina var fyra myra och mamma var fyrtiotre te. Jag minns hur jag gick runt hemma hos dagmamman och tänkte på det, åldrar och vad de sa om en, jag hittade och bestämde dess rim. Det finns inspelat på video också men det var länge sedan jag såg det. Jag tror jag klättrar i äppelträdet och säger att mamma är fyrtiotre te. Mamma och pappa är på gräsmattan, i solen, pappa spelar musik på radion och lägger kött på grillen. Det kan inte vara lång tid kvar tills de ska skiljas? I alla fall så är Arvid sex häx, Svante är fyra myra och jag fyller snart fyrtiotvå – tå? Fast först ska Arvid fylla sju – mu? Det här med livet, hur det försvinner och upprepas, är och inte är.

Det var en torsdagskväll i Malmö och utanför Grand stod det Lisa Zetterdahl på en skylt. Jag hade fishermans friend gömt i kinden medan jag läste och hostade inte. Folk kom fram efteråt och ville prata, så fint det var.