Jag skrev den här dikten för några år sen och den publicerades i Lyrikvännen. Jag tänker på den idag. Jag tänker på den istället för att packa. Jag ska packa. Imorgon kör vi mot Östergötland.

 

busschauffören sjunger

den sorgligaste sång som finns

om vad saknaden byggt, alla vägar

som aldrig leder fram

dit de egentligen ska, som aldrig leder     tillräckligt     långt    bort

sången täcker våra ansikten, sången rinner

nerför våra ansikten     rinner     våra    ansikten

och vi vill inte se på varandra, det vi avslöjar

det vissna fula dikesgräset

plastskräpet från snabbmatsrestaurangerna

alla överkörda grävlingar och harar

i våra ansikten