Jag saknar kvällspromenader så himla mkt. Ibland tänker jag att kvällspromenader är meningen med livet. Men när mörkret fallit och barna äntligen somnat orkar jag inte gå ut, då orkar jag bara äta socker. Sedan flera år tillbaka hyser jag någon slags besatthet av Jonathan Johanssons Aldrig ensam. Både låten och videon. Den fångar min känsla av kvällspromenad där hemma. Eller mörkerpromenad som vi sa. Och vägen förbi pappas hus och om vi kunde se dem. (Ok, hyser också nån slags dröm att Jonathan Johansson ska läsa min bok, så som förra året när han var med i Babel och berättade att han läste Hanna-Linnea Rengfors Närhetsprincipen.)