Förra gången jag var föräldraledig med bebis fick jag en livskris. Jag fick refuseringar på ett manus jag skickat ut precis innan han föddes. Och jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Vad skulle jag jobba med? Jag ville inte tillbaka till bokhandel, inte så mkt kvälls- och helgjobb, inte köpcentrum, inte sälja pennor. Det ledde till att jag började plugga till bibliotekarie. Den här föräldraledigheten med bebis får jag en livskris. Jag får inte refuseringar utan istället recensioner på min bok som finns i världen. Fantastiskt så. Jag funderar inte över vad jag ska göra med mitt liv. Men back to basic, klassikern: Var vill jag bo? Nu i formen av var vill jag ha min flock, var ska killingarna växa upp? Land eller stad, land eller stad, sd-styre eller s-styre, grönskande skogar eller asfalt, vänner eller ingen man känner, eldstad och pioner eller caféer och museer. Aaaah hemnet skona mig. Igår gjorde vi vår andra husvisning i tätt snöfall. Jag blev lite kär i en utsikt, en syrénhäck, en turkosmålad vägg och en eldstad. Och skogen bara bakom knuten. Men hur mycket ska man kompromissa när man hittar rätt? Är det tex viktigt att veta säkert att alla i familjens sängar får plats och likaså var gör vi av kläderna? Här i Malmö har vi lyxen av två rejäla garderober som man kan gå in i till och med. Det vore ok att vänta, men det är ju det här med att man behöver jobb för att få lån, och tjänstledig för studier är inte ett jobb, och den dagen jag behöver säga upp mig från mitt fasta jobb för ett vikariat som bibliotekarie är det heller inte mycket att komma med till banken. Ja lite ska man ju ha att grubbla över.