ATT FÅ KOMMA HEM

Att få komma hem. Även om det inte är mitt hem längre. Men i lördags var vi på fyrtioårsfirande hos Albin med familj, i mitt barndomshem. Världens charmigaste fest och många man ville prata med. Och: Det var svindlande att se sina barn leka i den trädgård där jag vuxit upp. Timme efter timme, de ville inte sluta, timme efter timme, inte jag heller. Så mycket tid jag går runt i den här trädgården i tanken. Nu gjorde vi det i verkligheten. Mammas rabatter och grönsaksland har vuxit igen, det är så det är, det är tiden, och det är Albins hem nu och han gör det så fint, huset har blivit fantastiskt. Allting andas av tid. Svante älskade vår gamla lekerstuga som pappa byggde när jag var barn, Svante sa att den var hans hem. Arvid klättrade i äppelträden som jag klättrat i som barn. I Oranie-trädet fanns det ett fågelbo med fågelungar. Jag grävde upp anemone hupehensis från min barndoms trädgård, som jag hoppas ska överleva till min första egna trädgård. Arvid lekte med kubbspelet som vi spelat tidigare med massa andra gäster, och Svante slängde ut grejer på åkern som Henrik fick gå och leta reda på, efter att han tog några bilder av mig. Och innan allt detta simmade jag med mitt barn i Tjen medan hans lillebror lekte med morfar.