På höstterminen i sjuan brukade jag åka en tidigare buss än vad jag egentligen behövde till skolan, för killen jag var kär i åkte den bussen. Jag satte mig långt fram och efter tio minuter stannade vi vid hans hållplats, om jag hade tur strök hans arm emot min när han gick förbi i den trånga mittgången på väg till lediga platser längre bak. Sedan satt jag i skolans centralkapprum och tittade på när han och hans flickvän höll varandra i hand och kysstes. Jag hade aldrig kysst någon, men ville hemskt gärna göra det. Innan terminen var slut blev jag kär i någon ny. Sedan någon ny. Någon ny. Jag skrev en kärleksförklaring och lämnade i en killes skåp. En ringde jag upp dagen före julafton för att fråga om han ville bli ihop. Han ville inte det. Det kändes som att ingen någonsin skulle vilja det. Jag var kär, men alltid bara på avstånd. När jag ville titta djupt in i någons ögon fick jag nöja mig med skolkatalogen.

Samma typ av förhållande har jag och förlagen. Jag sitter på avstånd och trånar och knåpar på mina kärleksbrev. De säger nej, nej, nej. Men så kom dagen då en som jag drömt om på avstånd faktiskt hörde av sig. Ett förlag hörde av sig. Mitt manus var intressant. Fjärilar i magen, rusiga fantasier om den stora kärleken. Sedan hörde förlaget av sig igen och sa att nej, de var inte intresserade ändå. Pang. Suck. Brustet hjärta. Hur länge ska jag behöva vänta? Jag fick ju till slut kyssa någon. Jag fick bli ihop. Både en och två gånger, och tre och fyra och… Men väntan på boken är längre. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att få debutera. Kommer det en dag då jag ser tillbaka på den här tiden och nästan kan njuta över minnet av hur mycket jag längtade? Då jag kan se det fina i den här plågan? Jag hoppas verkligen det. Fy, vad jag hoppas det.