Augusti och mättnaden, i trädens tunga löv, i att jag helst skulle tillbringa en vecka ensam hemma i sängen och bara läsa och få vara ifred. Det är kyliga stråk i vindarna. Arvid kommer kanske inte vilja bada mer, vi har badat så mycket, det är sommaren då han upptäckte det underbara med att bada. Han har klängt på min rygg och vi har simmat tillsammans, jag har lyft honom och balanserat hans kropp i vattnet, dragit honom i händerna. Vi födda i fiskarnas stjärntecken badar tillsammans som fiskar. Vi har varit på så mycket äventyr och nästan ingenting hemma. Tex två veckor i Bohuslän, besattheten i att få klättra, på riktigt, igen. Och att det går, även om jag inte har så mycket uthållighet, så kan jag ändå klättra lika hårt som för två somrar sedan, innan graviditet och bebistid och ingen träning alls under ett års tid. Arvid har fått en sele och klättrar han också, börjar gråta när han tycker att nu är det hans tur. Och Svante som nu kryper i racerfart och gärna äter upp Arvids leksaker, eller ligger i en skohög och suger på skosnören när man vänder ryggen till en sekund, och plötsligt börjar försöka resa sig mot saker. Jisses du är bara åtta månader Svante. När din storebror var åtta månader lärde han sig sitta haha. Och ja mecket och fixet och roddandet när man far runt med två barn på äventyr. Hur underbara äventyren än är så blir jag trött. Nu vill jag vara ensam hemma. Läsa, skriva, sortera mina tankar, men det händer ju inte. Istället åker vi till Arvids farmor och farfars sommarstuga en sista gång den här sommaren, och jag får gå några till promenader, skog och mogna sädesfält, hoppas jag, bad i en svart sjö som börjar bli kallare, förhoppningsvis blir det lite vilsamt, förhoppningsvis hinner jag läsa lite, efter att vi packat alla väskor och tillbringat några timmar i bilen, vill säga.