November alltså. Löven trillar av. Rosenskärorna vissnar. Luften är fuktig och luktar vedeldning. Jag älskar att bo på landet. Jag hostar och snorar och försöker stryka i min text. Löven trillar av. Jag försöker stryka i min text. Rosenskärorna vissnar.

Det är snart november. När jag nattar barnen vill Svante att jag sjunger Staffan var en stalledräng, som han föll så hårt för i julas, ja jag har varit tvungen att sjunga den varje nattning sen dess. Kupévärmen på bilen har varit trasig en tid, den har gått igång först om man kör i 90 km/h eller fortare, och på min väg till jobbet har jag bara 70-väg och 80-väg. Detsamma på min väg till stallet som ligger 45 min bort. Mörkret och fukten och rådjuren i skogen när jag kör hem. Men så fick Henrik veta att det kunde vara för lite kylarvätska och mycket riktigt fanns det ingen kylarvätska i bilen och vi fyllde på, och då funkade värmen igen! Men likaså verkar bilen läcka kylarvätska, vindrutetorkarna står still på alla långsamma steg men funkar på högsta effekt. Bilen är fortfarande blöt invändigt sedan vi hade översvämning i den då takluckor tydligen inte är täta utan vatten rinner in i bilen om det blir stopp i den inbyggda avrinningen. Jag vill även säga att vi fortfarande saknar tre fönsterbleck sedan snickarna fixade våra fönster, som vi får måla klart till våren. Jag kan öppna sovrumsfönstret om jag tar i ordentligt. Den nya persiennen i sovrumsfönstret har börjat gå sönder i snöret, det måste finnas något vasst inne i konstruktionen som nöter av det. Nu behöver vi nog sätta vinterdäck på bilen snart. Nu behöver jag lära mig att vila i att allt inte kan bli gjort på en gång. Vila i att livet är att gå med oklara saker. Sjunga Staffan genom våren, genom sommaren, genom hösten.

Balansgången i att skriva fint och fult.

Åh det var ljuvligt att vara på residens. Att få tiden och platsen att få försvinna så djupt in i texten (och skogen).

(Något av en chock att komma hem till barn och stök efter tystnad och fokus.)

Så har jag åkt till Söderköping och läst på Söderköpings poesifestival. Jag var nervös, det här att läsa ur ett manus som inte är färdigt (men det har nog gjort underverk med min skrivprocess dvs att få syn på allt som ska väck). Fint också att få lyssna till så mycket poesi. Jag skrattade så jag grät till UKON. Jag klarade att gå på efter Ingela Strandberg, berättade efteråt för henne att jag varit nervös över att gå på efter henne, men på något sätt klarnade allt i mig när jag lyssnade på henne. (Vi kanske kan säga att jag kände mig ledd av att hon läste om en busskur, flox, tror också äpplen? Ja för att inte nämna döden, livet, givetvis.) Jag åt många äpplen. Efter min läsning satt Stina och jag ute i mörkret på en parkbänk och åt berry körsbär och andades den kalla östgötska luften.

Hästar finns i tryck igen! Hästar finns i tryck igen! Dvs den finns egentligen inte i tryck just precis nu, men den trycks vid beställning. Så beställ mina Hästar, låt dem galoppera, tex härifrån:

https://www.bokus.com/bok/9789198800852/hastar/

”Denna vecka har det varit fokus på att bygga för en del barn. De har byggt torn, rasat dem och byggt upp dem igen. De har även byggt hagar till djuren och diskuterat vilka djur som ska vara i vilken hage och varför. Drakarna flyger runt till olika platser, landar och flyger vidare.

Ett annat fokus är att skriva bokstäver för att sedan koppla ihop”

Jag är iväg på residens! Hela 20 min hemifrån, på Hedlandet i Torna Hällestad. Träden dansar på den här platsen, jag spanar på hus och liv, förutom att jag inte behöver bråka med barnen om vem som ska bestämma barnprogram, istället detta, promenader som paus i skrivandet, och framförallt att få vara så långt, långt inne i min text. Lina är också här och på förmiddagarna sitter vi i vårt arbetsrum och på eftermiddagarna är det miljöombyte och vi sitter på lanthandeln, och det är så mysigt, för att inte tala om det fruktansvärt ljuvliga i att få försvinna in i sitt manus i två veckor.

Jag har fortfarande svårt att fatta att allt det här är mitt. Livet i en skånsk by på landet. Blommorna som vissnar i trädgården. Äpplena vi skördar. Dimman när man cyklar till föris och skola på morgonen. Varje måndag har Arvids klass utedag i skogen. På kvällarna när jag ska somna kan jag höra korna råma, kanske för att man har tagit kalvarna ifrån dem, det får mig att tänka på hur hemsk världen är. Jag kan vara sjuk och vabba i vår trädgård.

Sen vi flyttat till landet går jag mer utan behå, mer med gummistövlar, med skitiga jeans. Jag lägger framförallt mina pengar på: höstanemon, syren, pion, löjtnantshjärta, flox och ett Ingrid Marie slank med även det häromsistens. Jag har även oftare snygga underkläder, om man får skriva sånt. Dvs antingen ingen behå eller sexig behå. Men allt det här kanske inte handlar om att flytta till landet egentligen, utan om att bli medelålders? Men jag tog inte gummistövlarna till Ica Möllan särskilt ofta, det gjorde jag inte. Så gött är det, nu gör jag det jämt, en medelålders kvinna på landet c-est moi antar jag. Fast egentligen är jag kanske inte medelålders utan har gått i barndom? Är det inte lättare att relatera till det? Gummistövlar, risigt hår och händerna i jorden, som vilket barn som helst.

Jag smsar mest med mig själv.

Jag svarar aldrig,

fast allt jag skriver är ett svar.