”Jag gillar kissa mattan.”

När ens liv är lite för mkt likt en Max-bok?

Nils-Åke Hasselmark – Fåradingar (”I hemlighet min vän / handlar den vuxna människan / som förlorat det liv ingen kan köpa tillbaka / Kossan hon äter sina vildäpplen i mörkret / utan hemliga tankar”)

Emma Eriksson Olsson – Och andra övergivna platser (”skymningsmoln speglas i den blanka sjön / de spretiga grantopparna / som tusen små varningstrianglar på himlen // hjälp hjälp / om du inte kan ta mig härifrån / ta mig ändå härifrån”)

Johan Jönsson – Marginalia/Xterminalia (”vad / går mitt liv ut på. / det är enkelt / att svara på. / mitt liv / går ut på / att få in pengar / till mitt liv, / det fortsatta / och det förflutna, där / jag skuldsatte mig / för all framtid.” Jag läste inte hela utan hoppade, det är ok, okej? Bibblan ville ha tillbaka den innan jag hann. Faktiskt vill jag börja slarva mer med poesi hur konstigt det än kan låta, men som ett sätt att smaka på många språk och blickar. Man kan läsa på många sätt och av olika anledning, varsågod för förnumstig slutsats.)

Elena Medel – Min första bikini (”Jag graverar dikter i kalla färger / på din hud, från bas till arkitrav. / Det regnar på dem och de löses upp, och jag konstaterar / att regnet smattrar / likt de blanka, orangefärgade kulorna / jag bytte till mig på rasten, / strax innan jag provade min första bikini.” Spanska Elena Medel skrev dikterna i Min första bikini när hon var mellan 13-16 år, varsågod ungdomar.)

Joan Lindsay – Utflykt till Hanging rock (”Nå, mina damer, vi har sannerligen haft tur med vädret för vår utflykt till Hanging Rock. Eftersom det ser ut att bli varmt idag har jag instruerat mademoiselle att ni får lov att ta av handskarna när ni har passerat Woodend. Ni kommer att äta lunch på picknickområdet vid berget. Låt mig än en gång påminna er om att själva berget är oerhört farligt och att ni under inga omständigheter får ge er av på några tanklösa okvinnliga upptäcktsfärder, inte ens på sluttningarna längst ner. Men eftersom Hanging Rock är ett geologiskt underverk förväntas ni skriva en kort uppsats om det på måndag morgon. Jag ska också be att få påminna er om att trakten är känd för sina många giftiga ormar och myror. Det var nog allt. Ha det så trevligt och försök att uppföra er på ett sätt som anstår elever på Appleyard College.” Jag älskade den här!!)

Ursula Andkjaer Olsen – Mitt smyckeskrin (”att ha / en plats i sig / erinran om att ha varit / minst två / sammanhängande organismer / den ena inuti den andra / som minns att ha varit inuti en tredje / kanske minns // en civilisation av kedjor av minst två / ingen är ensam // ett ovärderligt slott som en gång låg inuti ett annat slott / lika ovärderligt // något som var ett och som delade sig”. Om ”skapandet och upphörandet av liv”, som det står i nätbokhandeln.)

Marie Lundström – Alla måste söderut (Jag lyssnade på ljudboken, och det var ett trevligt promenadsällskap detta, och en fröjd att den är inläst av Marie Lundström själv. Jag skrattar ibland rakt ut och blir berörd av slitningen mellan var man kommer ifrån och var och hur man sen ska leva.)

Tolstoj – Anna Karenina (Jag är klar med vårens läsprojekt! Min utgåva är i tre band, och det har varit en utdragen läsning med annat emellan, typ allt. Hade några dippar, när jordbrukspolitiken inte riktigt lockade och det var fel karaktärer som var i fokus. Men överlag känner jag mig nu mycket nöjd över att ha läst. Om Tolstoj kortat ner den med femhundra sidor hade det varit riktigt jäkla bra!)

Kristina Sigunsdotter – Humlan Hanssons hemligheter (Det första jag läser i mitt lilla sommarprojekt att förbereda mig för jobbet som skolbibliotekarie för mellanstadiet. Underbar bok, tonen! ”Jag har snattat ett paket tamponger på konsum (fastän jag inte ens har fått min mens). Bara mitt ena bröst har börjat växa. Det var jag som klottrade på stenen bakom skolan (jag skrev namnet på ett hårdrocksband jag inte gillar för att ingen skulle misstänka mig). […] Ibland är jag rädd för att mamma och pappa ska dö.” 

Sara Mauritzon – Silvermannen (”Jag minns inte hur länge jag står vid det konstiga fönstret och försöker minnas hur länge mamma var borta. Och vart hon hade gett sig av den gången. Jag tror inte jag fick reda på det. Om jag hade fått veta vart hon brukade ta vägen, hade jag ju kunnat leta efter henne där. Varför berättade ingen det för mig? Eller gjorde de det och jag har glömt?” Nordisk mytologi, spänning och känslor. Väldigt fin! Tilldelades Slangbellan, för bästa debut, och är första delen i en serie. Jag är givetvis även stolt att få Sara Mauritzon till kollega på mitt nya jobb!)

Åsa Larsson och Ingela Korsell – PAX Nidstången (Lyssnade på ljudboken, första delen i en serie och pang-på-spänning.)

Elin Persson – Sommaren (”Blev du blyg? viskade mamma. Jag såg bort. Du måste testa att tölta, sa hon, det är en häftig känsla. Kan vi åka? sa jag. Vi har åkt hela vägen hit, sa hon, då är det bra om du rider, det här har du pratat om, det här har du sagt att du vill göra, och nu är vi här. Jag känner inte för det, sa jag. I bilen på väg hem stängde jag av radion. Kan jag få pengar och köpa något till Jelena i födelsedagspresent? frågade jag. Kretsar allt runt Jelena? frågade hon. Kan jag få pengar, ja eller nej? Varför är du så arg? frågade hon. Jag är inte arg. Du kan få pengar sa hon, men då vill jag att du är trevlig också. Jag har tagit ledigt idag för din skull.” Jag älskade den här täta, laddade romanen! Den ligger ju också nära sådant jag själv skrivit och skriver om. (Hade en enda invändning och det är att jag tänker att hästtjejer har stenkoll på hästfärger och aldrig skulle kalla en häst för röd tex. Men det är en detalj, och nej det är inte en hästbok.))

Cormac McCarthy – Blodets meridian (”De fångade in sina hästar och återvände. Ingenting rörde sig i den höglänta vildmarken förutom vinden. De talade inte. De var män från en annan tid även om de hade kristna namn och de hade bott hela sitt liv i vildmarken såsom deras fäder för dem. De hade lärt sig krig genom krig, generation efter generation hade de drivits bort från kusten i öster över en kontinent, från askan vid Gnadenhutten till prärierna och över floderna till de blodiga områdena i väster. Om mycket i världen var ett mysterium var gränserna för denna värld det inte, för världen var utan mått och gräns och i den fanns det än vidrigare djur och människor av annan färg och varelser som ingen man någonsin hade sett och ändå var inget av dem mer främmande än deras egna hjärtan inne i dem, vad vildmarken där än rymde och oavsett vilka djur.” Rå, brutal och samtidigt väldigt vackert skriven. Men det var mastigt med fyrahundra sidor brutalitet, det kanske inte var riktigt den sommarbok jag behövde just då.)

Alice Oseman – Heartstopper bok 1-4 (Vilken plöjläsning, njutläsning, denna serieroman-serie som fått så många ungdomar på fall, och också blivit netflixserie. Det handlar om två killar på brittisk pojkskola, som först hamnar bredvid varandra i hemklassrummet, sedan blir vänner, sedan kära. Den fångar hur det är att vara ung och upptäcka kärleken och vem man är. Gillar hur Oseman fångar så mkt känsla i sina bilder, det ordlösa i hur man bara kan titta på varandra. Den fjärde boken var dock inte lika bra, där slog det över i lite väl mkt förnumstig upplysningskampanj.)

Nora Dåsnes – Låt skogen leva! (Om att inte bli tagen på allvar av vuxna, om klimatförändringar, om att organisera en motståndsrörelse. Mycket fin mellanåldersbok i serieformat, och jag blev sugen på att läsa den första, då detta är en fristående uppföljare till debuten Vita lögner, röda hjärtan.)

Rebecca Sand – En ensam cowgirl (”jag går i skogen flera mil åt gången får skavsår på fötterna / smetar blodet från skavsåren i ansiktet / gör mig redo / för krig / ångesten sliter i kroppen hjärtat dunkar hårt skrämmer iväg fåglar / från sina bon / jag känner mig inte hemma i skogen men känner mig kanske inte / hemma någonstans / mormor har bakat sockerkaka men / det är gift i sockerkakan / blodet har torkat in i ansiktet mormor hämtar en trasa / lilla du säger hon / stryker ig över armen / tvättar ömt mitt ansikte / jag blundar / hjärtat dunkar / det finns ingen plats för mig / ingenstans finns det någon plats för mig”)

Miriam Toews – Kvinnor som pratar (”Ingen av oss har någonsin bett männen om någonting, säger Agata. Inte en enda sak, inte ens att de skall skicka saltet, inte om en penny eller en stund för oss själva eller om att de skall ta in tvätten eller dra undan gardinerna eller ta det lugnt med fjolårsfölen eller sätta en hand mot korsryggen på mig när jag för tolfte eller trettonde gången försöker krysta ut ett barn ur kroppen. Vore det inte intressant, säger hon, om det första och enda som kvinnorna ber männen om var att de skulle ge sig iväg?” Ok jag är trött så såhär står det i nätbokhandeln: ”Kvinnor som pratar är en skakande berättelse baserad på verkliga händelser bland mennoniter (en strikt hållen gren av kristendomen vars mest kända del är amish) i Bolivia. I den isolerade mennonitkolonin drogas och våldtas under flera år byns kvinnor om nätterna. Många av kvinnorna tror att de blivit överfallna av demoner och deras vittnesmål avfärdas som kvinnlig hysteri. Nu samlas kvinnorna till rådslag om de ska stanna och förlåta eller ge sig av ut i en för dem okänd omvärld, de som inte tillåtits lära sig läsa och enbart pratar plattyska i ett spansktalande land.” Starkt ämne och spännande miljö, och ett intressant grepp att återge ett samtal, som väl också är en nackdel då berättelsen blir lite statisk.)

Johan Rundberg – Nattkorpen (Om barn på samhällets botten i 1800-talets stockholm, och den kalla vintern är inte den enda faran. Miljön och personerna fångar mig direkt, och det är såå välskrivet.)

Nora Dåsnes – Vita lögner, röda hjärtan (Sån igenkänning i hur det kan vara att gå i sexan, i glappet mellan barn och ungdom, och det gestaltas troget till barnets perspektiv. Jag njuter av vissa formuleringar och tankar. ”Vi undvek Linnea resten av dagen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det! Det var faktiskt vår första dag på vårt sista år på mellanstadiet och Linnea förstörde allt! Hoppas hoppas hoppas hon är sig själv imorgon!”)

Att vara ensam hemma några dagar. Mycket bättre än att resa bort.

Svante: Den inte bitas. Jag inte smutsig benen. Jag gillar bada. Jag gillar pasta. Jag gillar Pippi. Jag gillar glass. Han går fram till en farbror med hund, jag mlappa voff. Han plockar upp en gråsugga, jag mlappa den, sniglarna efter regnet, jag mlappa den, när vi stannar hos bonden och slänger skräp, jag mlappa bä. Jag mlappa den den inte bita mig. Jag mlelpa dig mamma. Jag gosa dig mamma. Jag mlappa ormen nu nu nu. Jag gosa din bröst mamma. Och Arvid och jag som samtidigt klättrade en 40-metersled! Jonas ledde och säkrade uppifrån, Henrik och Svante stod på backen och kollade. Jag klättrade precis bakom Arvid så jag kunde putta på rumpan om det behövdes, be Jonas att ta in rep, och så hjälptes Arvid och jag åt att plocka kilarna. Såå coolt var det! Efteråt grät Arvid för att han inte fick göra det en gång till. När vi inte varit i bohuslän har vi målat om utemöbler och innemöbler, rensat förråd, sålt, skänkt, kört till återvinningsstationen, varit på ikea, tänkt på sängar, soffor, porslin, böcker, hus, pengar, böcker att skriva.

Att få komma hem. Även om det inte är mitt hem längre. Men i lördags var vi på fyrtioårsfirande hos Albin med familj, i mitt barndomshem. Världens charmigaste fest och många man ville prata med. Och: Det var svindlande att se sina barn leka i den trädgård där jag vuxit upp. Timme efter timme, de ville inte sluta, timme efter timme, inte jag heller. Så mycket tid jag går runt i den här trädgården i tanken. Nu gjorde vi det i verkligheten. Mammas rabatter och grönsaksland har vuxit igen, det är så det är, det är tiden, och det är Albins hem nu och han gör det så fint, huset har blivit fantastiskt. Allting andas av tid. Svante älskade vår gamla lekerstuga som pappa byggde när jag var barn, Svante sa att den var hans hem. Arvid klättrade i äppelträden som jag klättrat i som barn. I Oranie-trädet fanns det ett fågelbo med fågelungar. Jag grävde upp anemone hupehensis från min barndoms trädgård, som jag hoppas ska överleva till min första egna trädgård. Arvid lekte med kubbspelet som vi spelat tidigare med massa andra gäster, och Svante slängde ut grejer på åkern som Henrik fick gå och leta reda på, efter att han tog några bilder av mig. Och innan allt detta simmade jag med mitt barn i Tjen medan hans lillebror lekte med morfar.

Jag och Henrik hade en sms-konversation när jag var i Kalmar, som handlade om hans förkylning (i slutändan hade han feber i tre veckor), att han skulle betala in handpenningen på huset och Arvids tankar om döden. Jag överanvänder ”åh” till det grövsta, vet inte vad jag håller på med, är nog upptagen av egentid i Kalmar, men detta vill jag ändå spara på.

H: Det har gått bra idag.

H: Arvid började gråta när farmor och farfar skulle natta så jag fick göra det

L: Ska du betala in det nu? Orkar du det?

L: Åh Arvid ❤️

H: Nu börjar Iprenen kicka in så jag mår bättre.

H: Arvid fick nån dödsångest oclså och vill inte dö.

L: Åh

H: Jag sa att vissa tror ju att man kommer till himlen men han sa att det kan inte stämma för alla skulle inte få plats

L: Det är 155 000 right?

L: Åh Arvids

H: Men han blev lugn när han sa att han vill att man ska leva som barn igen sen.

H: Han vill få dig eller mig som barn.

L: Åh

H: Han är kanske mormor för dom har samma färg på håret

L: Det vill jag med

L: Åh

L: Mitt hjärta

H: Mina fonder är inte sålda än så jag betalar när de blivit sålda

Igår sålde vi vår lägenhet. Det känns konstigt. Jag kommer tex sakna fönstervredena. (Som jag först nu efter drygt fyra år inser är omaka, på flera av fönstren.)

Svante säger att han vill äta upp blåklinten som står i vas i badrummet, som jag plockat till visningen, den är mat säger han, han vill äta upp den nu.

Jag tänker på det symboliska i att jag plockat just blåklint. Det är Östergötlands landskapsblomma. Jag har inte plockat den i Östergötland. Vi ska inte flytta till Östergötland. Men den står där i vasen.

Svante blir magsjuk (inte efter att ha ätit blåklint) och ligger på golvet framför datorn (för att inte riskera kräks i soffan) och säger efter voiceovern på barnprogrammet.

Arvid gör ett självporträtt på förskolan. Han ritar en blårandig t-shirt precis som den han har på sig. Och så ritar han vårt hus. Med så många detaljer. Han som inte varit i huset än utan bara sett det på bild.

(Och jag som inte kunde hålla mig för några tårar när vi var i huset på besiktningen. Det är vårt hus!)

En sak som Monika Fagerholm sa som var så skön att höra är hur hon betonar intuitionen i skrivandet. Det irrationella, utforskande och intuitiva. Vikten av att inte börja ”göra klart” för tidigt. Jag som tycker om kontroll vet ju hur det kan förstöra för mig. Det är också nåt med att man som författare ibland kan känna sig lite dålig som inte planerar och strukturerar i förväg och har full koll på hur den dramaturgiska kurvan ska se ut.

Nu städar och städar vi vår lägenhet inför visning och det slår mig hur ostrukturerad jag är när jag börjar med oviktiga detaljer för att gå vidare till andra detaljer, just vad jag ser och vad jag vill ta uti med, och det slog mig att jag är likadan i skrivandet, jag är så dålig på att se helhet, jag ser bara detaljer. Det finns säkerligen mycket dåligt med det men jag tänker att det också är vad som är jag, och vad som är bra med mig. Idag ska jag köpa pioner. Idag ska jag skriva några detaljer. Helheten kommer senare.

En fin lista som Henrik Johansson, som också var med på kursen, skrev på facebook, som sammanfattade några av Monika Fagerholms klokskaper, snor jag här, för att kunna påminna mig:

1. Skriv regelbundet (viktigare än långt)

2. Jag vill förändras med det jag gör

3. En författares plikt är att vara intresserad av precis vad som helst

Punkten att förändras med det man gör har jag tänkt på, att jag vill utmana mig i det jag skriver, att jag vill våga riskera något, på ett rent personligt plan, att jag vill osäkra något i mig, och försöka ta det till texten.

Veckans krönika i NT och Corren om nättrosorna man får på förlossningen och poesi såklart: Cecilie Linds Mitt barn och Jonas Rasmussens Pappa-mamma-barn. (Och jag får tacka Stil i P1 för ämnet, som jag kom på när jag lyssnade på avsnittet om trosan, där jag också blev intervjuad om en dikt jag skrivit om mamma som badade med trosor på huvudet.)

https://nt.se/kultur/kronika/artikel/bbs-nattrosor-paminner-mig-om-blod-och-smarta-liv-och-lycka/rxzzq0kj