Att jag brukade låtsas att jag galopperade på en häst utanför bilen och hoppade över vägpinnar, i mil efter mil kände jag hästen rusa under mig

Rekordet på mördarsniglar den här sommaren blev för övrigt 349 stycken på en dag. Nu verkar de ha gett upp.

Höstanemonen som jag grävde upp från mitt barndomshem Agnesborg förra sommaren har fått sin första blomma. Och jag tycker om när Arvid vill komponera buketter. Fokuserar på detta när Henrik är i Norge för att klättra 1000 meter bergvägg. Jag stod i trädgården förut i mörkret som föll och såg stjärnorna framträda, syrsorna och kråkorna, det luktade augustifukt och kanske lite gödsel. Kanske får jag vara uppe många timmar till och vänta på att Henrik ska smsa och säga att de är nere på marken igen.

Det är stort att bli läst, jag kommer kanske aldrig helt att vänja mig. I alla fall så skrev Elin Cullhed om Hästar på insta:

”En riktigt bra debutdiktsamling som inte alls föll in i den där klichén om flickor och hästar och plastdjur och våld men ändå lyckades skriva om det! Wow. Hästen var mer förgängelse och död, förlustens gåta, av barndom och av en mamma. Hästen var också en mamma, såsom ett barn förnimmer sin förälder: ouppnåelig, varm, en stor kropp, någon man lyder under och kanske både hyser respekt inför och känner längtan till. Jag ville aldrig ha en häst när jag var liten men det här diktjaget vet vad det är att inte ha en egen häst. Hur kan text göra saker så levande för en? Den här fick mig att stiga rakt ner i en barndom i början av 90-talet, vi är födda samma år jag och @lisazetterdahl . Nu finns den i mitt sinne ❤️ tack ❤️ (dikten jag fotade är inte helt som hur resten av dikterna är)”

och så lade hon upp en bild på den här dikten:

”våra flickhänder har gripit

efter halmstrån

det står aldrig något

om detta”

”Plattan i mattan, Johnny!” gastade Svante. Johnny som hade rykte om sig att stanna i skogen och vänta på att de andra, större hästarna vände och red hemåt igen, han försökte det såklart med mig och Svante också men jag bad honom att trava ikapp istället och på den vägen blev det, plus att när de större hästarna travade i en backe på hemvägen så lyssnade Johnny till Svantes önskan och bytte till galopp. Så Svante blev därmed yngst i familjen med att testa att galoppera, superkul tyckte han, eller fiskul som han också säger. Jaa vi åkte alltså hem från Småland, var hemma i tre dagar, råkade krascha ett nyrenoverat fönster, sen åkte vi således de nätta 4,5 timmarna tillbaka till den småländska campingen där det går en häst lös på gården, där man vaknar till en åsnas skriande och somnar till ljudet av barn som flyger fram på trampbilar, cyklar och hästar. Det är en tysk dröm om en svensk bullerbysommar och det är fascinerande att vara de enda som pratar svenska, där instruktionerna till ridturen sker på tyska. Sen klättrade vi superfina leder och sen åkte vi till Astrid Lindgrens värld och såg fismycket teater och sen åkte vi hem igen.

Svante ropade ”Titta alla!” när jag hoppade karusell med honom i vattnet på grundan. Lyckan i hans ögon slog mjölksyran i mina ben. Ingen tittade, så är livet, men jag tittade på hans stora ögonblick då han insåg att det kan vara storartat att bada utomhus. Han ber annars bara om badkar och badhus. När vi säger att vi ska åka och bada och han frågar inomhus? och bryter ihop när vi säger nej ute.

Arvid ber om att få vara hemma och rensa ogräs när vi pratar om att åka iväg på äventyr igen.

Jag har varit så långt ifrån skrivandet. Somrar brukar vara så. Ännu mer sen jag fick barn. Det här dagboksskrivandet försvinner också. Den här sommaren har vi också försökt fönsterrenovering och trots att det är snickare som gör fönstren och vi ”bara” ska måla så har det visat sig mer, och det är så att hur underbart det än är med hus så är det mycket jobb. Som att renovera de jävla fönstren, och när de är klara krascha ett av de jävla fönstren.

Svante pratar mycket om sin andra mamma, som han hade när han var liten, säger han. Hon klättrade högt i ett träd och trillade ner på Svante. Hon dog, berättar han. Jag vet inte hur jag ska tolka det i relation till mig.

Hans nuvarande mamma, jag alltså, säger att nu åker vi tillbaka till Småland och bara har sommar igen.

Häromkvällen plockade jag 97 mördarsniglar medan jag borstade tänderna. Det är en dålig vana jag har, att passa på göra saker medan jag borstar tänderna. Jag brukar oftast gå ett varv runt huset och lukta och titta på skymningen, men så dök sniglarna upp. Jag har förstått att 97 inte är en stor siffra i det här sammanhanget, men de kändes många. Andra saker som hänt är att jag klippt en stor del av häcken med sekatör i brist på häcksax, sett Sommarskuggan, rensat vinbär, fått veta att jag har anemi, haft bokklubb i växthus mm. Juni 2024 levererar!

Skriv upp Söderköping 11-12 oktober i kalendern!

Såhär kan man läsa på Söderköpings poesifestivals instagram:

Låt oss presentera nästa poet till Söderköpings poesifestival: Lisa Zetterdahl!
Lisa är poet, författare och bibliotekarie som numera bor på den skånska landsbygden men som har sina rötter i Ringarum här i Östergötland.

Lisa debuterade våren 2021 med diktsamlingen Hästar som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris: ”För en längtansfull och otyglad diktsamling om ovisshet och trygghet.”

Lisa har tidigare gjort ett uppskattat framträdande på Söderköpings bokhandel & antikvariat och vi ser fram emot att få se henne på vår festivalscen i höst!

Lyssningstips om att göra poesi av sin mammas trosor: https://sverigesradio.se/avsnitt/trosan-komfortabel-kontroversiell-och-kommersiell-som-aldrig-forr

Här är några bra argument till varför man ska åka på poesifestival i Söderköping i oktober:

* Det är vetenskapligt bevisat att människor mår bra av poesi!
* Festivalen har något för hela familjen- ta med kidsen också!
* Perfekt weekend. Råkar ni boka in ett spabesök också är det ju inte hela världen!
* Söderköping är pittoreskt och trevligt året runt. Vi är mer är glassen vet ni!
* Superkul ställe om man förutom poesi gillar historia!
* Vi har en otrolig lista med medverkande – Vi avslöjar dessa i sommar!!

När jag var 20 och tog körkort sa optikern på den obligatoriska synundersökningen att jag hade syn som en hök. Jag antar att jag tog det som en sanning. Även om jag i tonåren hade en period då jag önskade mig glasögon och bar bågar med fönsterglas (vet inte om det var Jarvis Cocker eller Graham Coxon som kan ha influerat mig eller var kom det ifrån?). Nu har jag väl undrat en tid om hökars syn förändras. Min har gjort det. Jag har tydligen dubbla synfel och ska ha progressiva glasögon. Så nu provar jag glasögon i butik och hos vänner och undrar hur jag ska se ut nu när jag ska få bli den där personen som jag som tonåring drömde om att vara.

I augusti blir jag barnbibliotekarie på halvtid! Ska jobba med läsfrämjande för 4-6-åringar i Sjöbo kommun. Så glad för detta!