När Svante säger ”dinolaurie”.

När Arvid frågar varför en på föris blev tillsagd att den inte fick säga ”schack off”.

Det absolut svåraste i skrivandet är vad som ska strykas och vad som ska vara kvar.

Det är ju själva textens existens, om den finns eller inte, som står på spel.

Samtidigt är det så mycket som måste bort för att det som är bra ska synas.

I Hästar skedde det nog rätt mkt i framskrivandet av dikterna, att jag var hård med vad jag släppte igenom, och sedan var det lite mindre arbete av att förtäta och välja bort.

Med I det vilda så förändrades manuset mkt mer under årens lopp. Delen om Ester var under en period 150 sidor sisådär, och jag förtätade och strök ner till 50. Kändes på ett sätt helt galet men samtidigt helt rätt. I arbetet med redaktör tänkte jag att den delen behöver vi inte göra mkt med, den är klar, jag har strukit ner den till det den ska vara. Och jag blev nog rätt ställd när redaktören ville att jag skulle stryka och tajta till mer. Det går väl inte. Men det gick. Och texten växte och blev bättre. Men igår när jag öppnade dokumentet på datorn för att kopiera några stycken till ett arbetsprov slogs jag av en mening som saknades. Jag visste den i mitt huvud men den fanns inte i texten. Den borde kanske ha funnits i texten.

En kompis till mig nämnde att hon borde kanske strukit mer i sin senaste bok, att när hon skulle läsa upp ur den så kortade hon ner lite.

Jag tänker på mina dikter under arbete. Hur mkt ska jag stryka. Jag har fått ner den från 211 till 124 sidor. Det är så konstigt att önska sin text mindre. Men ju mindre den blir desto bättre. Fast nånstans finns kanske en gräns där det inte gäller längre?

Vilket är bäst/sämst, att sitta med sin bok i handen och önska att man strök/att man inte strök?

Jag räknar med att det finns ett svar.

Jag läste i Författaren (”Sveriges bästa tidning för yrkesverksamma författare och översättare”) om litteraturkritikens kris:

”Östgöta Correspondenten [meddelar] att man lägger ner sin kultur- och nöjesredaktion. Framöver ska kulturbevakningen ske av allmänreportrar. Beslutet har lett till att kulturredaktören Erik Jersenius har sagt upp sig. Det är samma regionaltidning där en ung Nirstedt en gång själv började sin bana som litteraturkritiker. ’Så här gör en tidning som vill förlora sin själ’, lyder den dundrande rubriken till en artikel där Expressens kulturredaktör Victor Malm fördömer beslutet som ängsligt och kortsiktigt.”

Jag skriver heller inte längre några litteraturkrönikor i Corren eller NT. Trist, för det var verkligen kul, men framförallt trist att en tidning gräver sin grav såhär, vad tänker de att de ska erbjuda läsare?

Ocean Vuong – Tiden är en mor (översättning av Andreas Lundberg) (”barndomen / är bara en bur / som blir allt större” var några ord som jag fastnade vid, men tyckte överlag att det var lite som nån skrev i en rec att det var för specifikt och för vagt på samma gång många gånger, tillfällena då det glimmade till lite för få.)

Rosmarie Waldrop – Äpplets vana att falla (översättning av Ida Linde, Niclas Nilsson och Marie Silkeberg) (Inte bara en fantastisk titel utan även inspirerande läsning. Jag är visst inte ensam om att tycka det, någon hade gjort understrykningar i biblioteksboken, och det är många citat jag vill skriva av. ”vi väntar på regn / som ska falla / inuti kroppen / likt gudars närvaro // att öppna så / så eld så silke / med sprickor mellan / små ord // i en vit mugg / stjälken av en dröm” och ”Självklart vet jag var jag helst bor: minnet älskar att jaga i mörker. Att öka ljuset förvärrar bara svindeln i inre trapphus. Jag ser dig ännu på det första trappsteget, hur du plockar ordet ’nu’ ur mörkret, tjockt av motstånd, som hade även tiden förbjudna rum.” och ”Om saker var dörrar skulle jag kanske dras norrut för att glömma dem.”)

Moa de Bruin – Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster (Det första jag läste på mitt nya jobb som skolbibliotekarie på en mellanstadieskola, då jag skulle ut i åk 4 och bokprata om dagboksböcker. Läste även lite i serieversionen av Anne Franks dagbok, bland annat, den fick stå för lite mer tyngd i jämförelse med andra lite mer flamsiga böcker.)

Ylva Gripfelt – Det gudomliga tillståndet (Jag kommer att bära med mig den här boken. Stämningen, det som finns i orden och mellan raderna, ett barns blick, utsattheten. ”Jag går runt och tittar på sakerna vi använder / öppnar skåp, lådor / sånt som annars är strängt” och ”I telefonen söker någon pappa / Jag lägger ifrån mig luren / som om jag ska hämta honom”)

Lowe Aspviken – Akamella – andarnas rike (Årets Lilla Lund-läser bok!)

Lize Spit – Det smälter (översättning av Anna Rosenqvist) (”Jag har baddräkten på under kläderna. Den är gammal. Jag har haft den i flera år, den har blivit för trång. Banden skär in i huden på axlarna. Den är så spänd att jag skulle vikas ihop på mitten om jag inte höll emot. Ju mer jag rör mig fram och tillbaka över sadeln desto snedare hamnar tampongen. Jag stoppade in en ny alldeles innan jag åkte. Införselhylsorna i kartong var slut, alltså använde jag en av mammas tjocka, patronformade tamponger som man själv sätter in. Mitt finger var mycket kortare än hylsorna som jag precis vant mig vid, så särskilt djupt fick jag inte in den. Jag drog snöret bakåt, klämde fast det mellan mina skinkor som ett bokmärke.” Tagen och omskakad är jag efter den här. Trådarna som läggs ut i barndomsskildringen om Eva som växer upp i en liten flamländsk by där det bara är hon och pojkarna Pim och Laurens som är födda samma år och blir de enda klasskamraterna, och nuplanet då Eva är på väg tillbaka till sin hemby med ett stort isblock i bakluckan, och jag fattar rätt länge inte varför men så ska det vara, och det är en text som är laddad och skarp hela vägen, miljön, personerna, tiden, men så når berättelsen fram till smärtpunkten och det är så jävla smärtsamt. Och så välskrivet.)

Camilla Lagerqvist – Pärlor av glas (Drabbande och spännande om en flicka som förlorat sin mamma i tuberkulos och som blir upplockad av en kvinna i byxor som kör bil, och som tar henne med ända till Paris på ett äventyr som kommer lära henne mer om sig själv, sin mamma och sin bakgrund. Camilla Lagerqvist har precis varit på författarbesök i åk 6 på min skola där jag jobbar, och inför det läste jag flera av hennes böcker och bokpratade om.)

Lisa Bjärbo mfl – Fula tjejer (Det här hoppas jag att man läser på högstadiet för att sen prata om hur man beter sig på nätet.)

Camilla Lagerqvist – När kastanjer spricker (Fin! Imponerande att Camilla Lagerqvist skrivit så mycket på kort tid, och alltid engagerat och förankrat i olika historiska tider och utifrån de villkor man (barnen) då levde under.)

Camilla Lagerqvist – Uppdraget (Så spännande! Första delen i serien Svarta rosorna, som handlar om tre modiga ungdomar som bestämmer sig för att stå upp mot nazisterna.)

Camilla Lagerqvist – Planen

Alba Mogensen – En förlovad tid (”I trädgården dukade mamma fram fika. Till bara henne och mig. Frallor, saft, ost och smör. Osten blev svettig och smöret smälte i solen. Jag undrade vad Louise gjorde. Jag längtade efter henne, hela jag ville till henne, men det spelade ingen roll, trots all min längtan kom jag ingen vart. Mamma gav mig en present i rött omslagspapper. Det var en skrivbok i läder och en penna i guld.
Jag tänkte att du kanske vill börja skriva dagbok, sa hon.
Sidorna var tjocka och bläcket sjönk djupt in. Tolfte juni, skrev jag och sen blev pennan hängande i luften. Allt jag kom på slutade med frågetecken, men jag kunde inte formulera frågorna i ord, de var bara känslor, stora svarta klumpar inom mig, och hur gör man stora svarta klumpar till ord?”)

Pilar Quintana – Avgrunderna (översättning av Annakarin Thornburn) (”- Var är Paulina? frågade hon. Ska hon inte äta med oss idag?
– Paulina finns inte längre.
– Vad menar du?
– Hon kastade sig ut för ravinen.
Mina föräldrar såg ställda ut.
– Tappade du henne? sa hon.
Jag kände ingen svindel vid kanten till avgrunden. Jag kände ingenting. Himlen var vit, bergen svarta, en tät dimma täckte ravinen.
– Nej, sa jag. Hon hoppade.”
Paulina är en docka, Claudia ett barn, som balanserar i världen som de vuxna skapar. Jag föll inte på första sidan för den, men när avgrunderna började öppna upp sig, fler och fler, så var jag helt fast och stirrade ner i dem. Såhär efteråt vill jag inte läsa något annat, vill behålla den i tanken.)

Lina Arvidsson – Min morfar hade en butik (Novell av min kompis Lina, dockskräck!)

Mårten Melin – Lite mer än en kram (Läste på jobbet pga vem blir inte nyfiken på den titeln och det omslaget, jag har ju sett elever fnissa. Fint skildrat om att upptäcka kärlek, sexualitet, även frågor kring samtycke, men är det inte lite väl avancerat att få orgasm tillsammans med någon annan, i en bok för mellanstadiet?)

Mårten Melin – Mycket mer än en puss (Fortsatte med fortsättningen. Här gick det ännu enklare att hooka och få orgasm. Kanske bara jag som hade en annan uppväxt??)

Jon Fosse – Trilogin (översättning av Urban Andersson) (”Alida tar armbandet och hon håller upp det framför sig och nej så fint, tänker hon, så gult och så blått och så fint, av renaste guld måste det vara, och så de blå pärlorna, som himlen var då hon och Asle var himlen, som havet var då hon och Asle var havet, så gula och så fina och så blå är stenarna, tänker Alida, och armbandet det är en gåva från Asle, det är hon säker på, tänker Alida, hon bara vet det, så säkert som något nu kan vetas […].” Mitt första möte med Fosse och jag är helt övertygad! Även om jag inte kom in i den direkt, men det kanske berodde mer på mig och ofokuserad läsning initialt.)

Helena Hedlund – Brinn alla hästar (När jag var 9-12 hade jag aldrig fattat bokens huvudperson Dora, för jag hade aldrig kunnat förstå hur man skulle kunna välja bort hästarna. Egentligen undrar jag varför Dora vill sluta rida, om det mest är för att få tillbaka sin bästis Hillevi som slutat rida, om hon på riktigt tröttnat på hästarna, eller bara alla sina affischer, t-shirtar, suddisar, pennvässare, ryggsäckar osv. Iaf så skiljer sig Doras föräldrar och hon får en egen häst av sin pappa, lagom när hon slitit ner alla hästaffischer på sitt rum. Det är mycket fint skildrat hur det är när man börjar lämna barndomen och den man varit för att bli någon annan. Jag skulle vilja säga till Dora: Du kan fortfarande rida på ridskola och älska hästar, men du måste inte ha rosa hästmotiv på hela ditt liv. (Och jo, jag lämnade också hästarna, men då var jag 16 år, och jag kom tillbaka till dem två år senare.))

Stina Vogt – Men hvordan skal jeg gråte når det blomstrer så voldsomt langs veiene? (Jag träffade Stina när vi var på nordiskt debutantseminarium på Biskops Arnö förra året. Boken, med ett otroligt vackert omslag, har legat i min bokhög bredvid sängen sedan dess. Jag har dragit mig lite för att läsa för att jag är ovan vid att läsa på norska, och jag orkade mycket riktigt inte slå upp ord jag inte förstod under läsningen utan ville hellre ha flow, men känns som att det var rätt mycket jag inte fattade (vad dum man är, vad lat man är) men jag är säker på att nån som är haj på norsk uppskattar den.)

Laurie Halse Anderson – Säg något (översättning av Ann Margret Forsström) (”Jag är säker på att de hade varit skilda nu om de inte haft mig. Jag var nog en stor besvikelse för dem. Är varken söt eller smart eller sportig. Är ju precis som dem – en vanlig trist typ, full med hemligheter och lögner. Fattar inte att vi måste hålla på och spela teater tills jag har gått ut skolan. Det är så synd att vi inte bara kan erkänna att vi misslyckats med familjelivet, sälja huset, dela på pengarna och fortsätta med våra liv.” Jag vill läsa mer av Laurie Halse Anderson, som fick Alma-priset i år. Det här var en suverän ungdomsbok som funkade lika bra till 40-åring.)

Olga Ravn – De anställda (översättning av Johanne Lykke Naderehvandi) (Inte min favorit av Ravn, ehh kommer nog sist på listan tyvärr pga så är min smak, men den var egen och speciell. På samma vis som allt Ravn skriver är eget och speciellt? Poetiskt. Men den var för vag, och alla vittnesmål har samma svävande jargong. Om man gillar rymden, framtiden och frågor om arbetsvillkor kan den säkert vara spännande som typ teater/performance? ”Jag har aldrig inte varit anställd. Jag är skapt för arbete. Jag har heller aldrig haft någon barndom. Men jag har försökt föreställa mig en. Min mänskliga kollega pratar ibland om att inte vilja arbeta, och så säger han något mycket konstigt, något helt larvigt, vad är det nu igen? Han säger, man är mer än sitt arbete, eller är det, man är inte bara sitt arbete?  Men vad skulle man annars vara?”)

Hanna-Linnea Rengfors – Ingen dal djup nog (Jag är ett fan av både Marlen Haushofers Väggen och Cormac McCarthys Vägen. Rengfors vill mycket i den här boken, och släktskapet med tidigare nämna böcker finns, men mest upplever jag nog ändå att det handlar om att danska Rasmus vill knulla runt och komma bort från att sitta fast (och att inte vara tillräckligt bra?) och att svenska Kari/Cherry är osäker och ny när det kommer till att ha relationer och att lämna fårgården där hon är uppvuxen och lever, just vad som är hennes lilla liv. Men det kanske beror på att det som händer kring dessa saker är lättare att peka på och hänga med i, än vad som egentligen sker i Danmark och Sverige, varför råder beredskapsläge i Danmark, varför patrullerar militären på bron, varför sprängs bron, varifrån kommer stridsflygplanen, hur kan det slumpa sig som så att de flyger över Köpenhamn men det ena skjuts ner (?) precis framför fötterna på Kari som befinner sig ev någonstans i trakterna av Linköping, fast där det finns berg. Hmmm. Likaså att Kari inte blir räddad, eller försöker att fly. Det är mycket. Att Rasmus gömmer två ensamkommande tonårstjejer och väljer att ta hand om dem framför sina egna tre döttrar är också intressant. Många starka scener, Hanna-Linnea Rengfors kan verkligen skriva, men jag får inte ihop helheten, det handlar om skuld, om att behöva andra? Men jag behöver veta mer om de där stridsflygplanen. ”Det var förstås uppenbart att hon saknade erfarenhet som kunde komma till nytta här. Det hon lärt sig av att vakna upp i skogsdungen i Ramby med två bröder från Österby över sig, just i det kalla mellanrummet där den ena lämnade plats åt den andra, var inget hon kunde använda nu. Att stå på knä bakom skolvaktmästarskjulet med fyra pojkar från klassen och deras uppknäppta gylfar, den sura lukten, vad hade hon lärt sig av det? För det är klart hon hade lärt sig saker. Om skavsår och blickar och skvaller, om klotter på busshållplatsen innan busslinjen drogs in […]”)

Några dikter ur Hästar har blivit översatta, av Daniel Onaca, och publicerade i den rumänska tidskriften Bifrost! Känns extra fint eftersom jag varit och ridit långtur i Rumänien två gånger. Faktiskt läste jag upp dikten som inleder sviten som heter just Hästar i Rumänien vid middagen en kväll, i en jaktstuga i Transsylvanien, hastigt översatt till engelska, några år innan boken Hästar fanns. Fint att dikten finns i rumänsk språkdräkt nu!

Operationsfläta. Några saker jag gjort denna vecka. Jag var nervös för narkos men sov så gott, så groggy efteråt, utan piercing som ingen i familjen utom jag tyckte skulle dit igen, nu har jag ett nät i kroppen och ihopsydda magmuskler, sviterna efter graviditet, drömde om Henrik och barnen. Tidigare i veckan träffade jag min nyaste bokklubb och pratade länge och väl om Jon Fosses Trilogin, bra bok, bra bokklubbsbok. Nu, senare, handlar det om att vara still, se väderomslaget. Tänker på mammas operationer. En av våra grannar har fyra cementblandare i trädgården. Vi hade för en stund en fasan. Småfåglarna rör inte talgbollen.

Jag ska minnas åren av osäkerhet och tvivel, alla visningar vi gick på, alla hus vi inte köpte. Sökandet efter en plats som inte fanns, en känsla som inte fanns. (Tre hus budade vi på och fick inte, vilket är tur så här i efterhand för det var mycket som inte funkade med dem, tex var det ena mindre än vår lägenhet med eventuellt fellagt tak, och ett hus gillade jag inget vidare men det hade ett gulligt torn och låg i en by som både jag och Henrik gärna bott i. Fler är husen som jag gillade men som någon annan knep innan visning eller som var för dyra eller för nedgångna eller, kanske främst, som vi valde bort då de låg på fel plats, tex med 1 timme och 45 min till jobbet för Henrik. Och så alla hus som vi inte ville ha, men som hela tiden fanns när vårt hus inte fanns.) Till slut var det tillräckligt mycket rätt för att vi skulle våga hela vägen, och hade mirakulöst nog råd. Jag är så jäkla lycklig över att bo på landet!!! Och tillsammans med min gulliga familj. Vi har inte hunnit bo här i tre månader än, men har redan upplevt tre årstider. Minns när vi precis flyttat in och körde till Willys i Eslöv och storhandlade och det var svettiga 28 grader varmt. Nu har vi upplevt -8 grader. Och att lämna och hämta på föris med pulka. Vi har hängt upp julstjärnorna, fyra stycken nu till ett stort hus, den finaste kommer alltid att vara den som hängt många jular på Agnesborg. Det är så magiskt med all snö, säkert blir julafton brun och grå, kanske blir det då vi planterar de sista tulpanlökarna som vi inte hann få ner innan snön och kylan kom.

Stryka stryka stryka omformulera

byta plats stryka

stryka lägga till omformulera

lägga till byta plats

stryka stryka lägga till

lägga till lägga till stryka omformulera

stryka stryka

lägga till lägga till

stryka

Jag skulle skriva idag men jag orkade inte.

Jag, Arvid och Svante jobbade massa i trädgården i helgen. Planterade tulpanlökar och krokus. Vi får se om någon kommer upp i vår. Sen grävde vi upp hela grönsakslandet. Arvid är helt fantastisk på trädgårdsarbete, han går in med sådant engagemang, han rev bort alla vissna växter, några stora odlingsdukar, trillade omkull i jorden. Svante ploppade ner lökar i hål i jorden. Jag tänkte på det efteråt. Att det var alla helgons dag. Att jag gått runt i mammas gummistövlar och jobbat i trädgården med mina barn. Jag som tänkt att jag inte gillar att jobba i trägården. Jag har velat ha en trädgård pga plats, träd, grönska, själsligt utrymme snarare än kroppsarbete. Men nu gör vi den här trädgården till vår. Jag har svårt att hålla mig. Jag tänker på vad vi ska plantera: kaprifol, syren, ros, pion, höstanemon.

Jag tänker också på alla barn som dör. Jag klarar inte av att läsa nyheterna.

Jag tänker på mina barn, på det lilla livet, här i huset. Jag tänker på i våras, om det var i maj kanske, som jag gjorde nåt sånt töntigt test på nätet om var man skulle bo, på landet eller i stan. Jag ville verkligen veta. Det blev i stan. Kanske några veckor senare köpte vi vårt hus. Jag har hela tiden varit osäker på vad jag egentligen velat, vad som varit rätt för oss, vad som är vår plats. Efter att vi köpt huset vet jag att jag flera gånger sagt till folk att vi får se hur det känns, nu testar vi i alla fall, blir det inte bra kan vi flytta tillbaka till stan. Jag bar de tankarna med mig vid flytten. Det kommer kanske kännas jobbigt. Det är en stor omställning. Jag ska inte bli rädd om det inte känns bra. Jag vet att jag tänkte likadant när Arvid skulle födas. Att jag förberedda mig på att kanske inte älska honom direkt. Att det inte skulle vara rosa moln. Att det var normalt. Men så älskade jag honom direkt. Och det känns så bra med huset och flytten och landsbygden, direkt. Den här stora omställningen, som säljarna påtalade för oss också, de hade ju också flyttat hit från malmö, det kommer vara en stor omställning, sa de. Men jag känner den egentligen inte? Den var efterlängtad. Och: så lyckliga vi är att få vara tillsammans, på en plats som vi valt, där lökar faller i jorden och löv från träden, inget annat.

Jag redigerar återigen texten till bilderboken som kommer nästa höst på Natur och kultur. Svante kikade över min axel en kväll när jag satt med datorn och kollade på nya illustrationer, och utbrast: Jag vill läsa den boken! När jag sa att det inte var en färdig bok som gick att läsa än sa han det flera gånger: Jag vill läsa den boken! Jag vet inte ens hur han förstod att det var en bok.

Jag har skrivit ett nytt bilderboksmanus som ingen ännu läst men som Arvid och Svante har hört som saga, och som eventuellt bidrog till att Arvid ville klä ut sig till häxa på halloweenfesten på förskolan. I alla fall definitivt bidrog till att han frågade mig om jag hade svart läppstift.

Jag har ett bilderboksmanus på jäsning, som ska jobbas om.

Jag jobbar och jobbar och jobbar med en diktsamling och vet inte hur jag nånsin ska bli klar.

Jag samlar anteckningar till en roman. Skrev några sidor innan sommaren. Längtar till den.

Jag har ett gammalt romanmanus som man kanske kan kalla havererat, men ändå inte övergivet, jag tänker på det ibland, vad det kanske skulle kunna bli, men det ligger längst ner i prioriteringshögen. Jag har ju ett jobb också. Bland annat.