Jag gick i skogen när telefonen ringde. Den höstvackra, höstkalla östgötska skogen. Vi hade varit på Henriks farfars begravning. Gråtit, ätit smörgåstårta, tagit i hand med alla dessa äldre gråhåriga människor som jag inte riktigt visste vilka de var. Henrik och jag skulle bara ta en skogspromenad innan vi satte oss i bilen och körde tillbaka till Malmö. Vi gick och pratade om hans farfar, om hans farmor, om döden. Telefonen ringde, och förvånad över att det ens fanns täckning tänkte jag först inte svara, för det är ändå bara telefonförsäljare när det är ett nummer jag inte känner igen. Men jag svarade ändå. Och jag förstod direkt, innan hon ens hann säga Brombergs, att jag hade kommit med i deras poesiantologi Blå blixt. När vi hade lagt på skrattade jag, grät en skvätt, jublade där inne bland träden. Jag skämdes över att plötsligt vara glad en dag när man ska vara ledsen. Men jag slogs också av hur väl det ändå passade. För min diktsvit som Brombergs ska publicera handlar om död och om sorg. Det kanske just är efter en begravning som jag skulle få det här beskedet.