Jag har blivit med mountainbike. Undrar lite vem jag är här? Har man inte jeep behöver man i alla fall något annat färdmedel för att kunna lämna och hämta på föris. Jag frågade om de inte hade någon old lady bike, men det var förmodligen en förolämpning. Vi köpte en cykelkärra till barnen och har därmed bränt en förmögenhet i mina ekonomiska mått mätt. Men det är lite kul att gå runt hela tiden i ullunderställ och helly hansen, aldrig ta av mössan aka kunna ha hur fett hår som helst, och så kängor och mountainbike på det. Cykla över isiga vägar och snömoddiga vägar. Livet nu. Ibland glömmer jag bort att det inte finns fotbroms.

Fast nu har det faktiskt varit sol och varmt så det mesta har smält bort. Vi bor tydligen på 1650 meters höjd, solen tar. Jag har hittat bästa vägen att cykla till föris, där jag får ut det mesta av amerikanska villaområden, jag älskar amerikanska villaområden det känns som att titta på film. Och jag har försökt sätta nya fartrekord när det mesta av isen och snömodden smält. Och konstaterat att det kan bli goda 1,2 mil på en dag och man både lämnar och hämtar på föris.

Mer då? Svante har parfymerade blöjor. Arvid ska ha munskydd på föris. Svante slipper det tack och lov. Bägge barnen har med lunchlåda. 15 timmar i veckan, ja är det arbetsro.

Men Svante gråter så mitt hjärta brister både när jag lämnar och hämtar. När vi är hemma vill han bli buren hela tiden. Han pekar att jag ska ta på selen, kommer gående med armarna sträckta mot mig, mamma mamma. Min lilla bebis som börjar förstå så mycket. Han säger till om det är nåt han vill, om han är hungrig, nana, smackar lite, kanske går till matstolen. När jag frågar om han är hungrig nickar han. När han ätit klart ställer han muggen i skålen och lyfter bort den på bordet. När han vill amma säger han mamma mamma och drar i halsringningen på min tröja och kikar efter brösten, nyper efter dem.

Och ja folk här har, förutom jeep och mountainbike, funktionskläder och hund. Vi har en ekorre på terassen.