Min ridlärare sa: ”Ni trivs bra tillsammans, ni två.” Jag sa: ”Ja.” Och red vidare.  Vi var i paddocken och det hann nästan bli helt mörkt medan vi red, inga lampor tända. Vid flera tillfällen när ridläraren ville säga till någon att hålla bättre stöd på yttertygeln i skänkelvikningarna vi jobbade med, så sa hon istället att det var ”tygeln mot månen” som behövde bättre stöd. Solnedgången var orange. Claudina gick så fint på tygeln i galoppvolterna, även om hon först varit sur och sparkat bakut. Jag tänkte på det nästan hela lektionen, det min ridlärare sagt, och jag visste att det verkligen var så. Det var inte bara jag som tyckte om Claudina. Hon tyckte om mig med.