Vi åkte mot Bohuslän. Så kladdigt att jag drog ner jeansen och satt i trosor i bilen. Framme letade vi någonstans att ta ett kvällsdopp för att bli av med bilsvetten. Hittade ingenstans. Parkerade bilen och irrade runt bland branta klippor och privata bryggor. Henrik frågade två barn som lekte på parkeringsplatsen om de visste var man kunde bada? Jo då, de hade en stege som de badade från, och den kunde vi ju få låna, men annars så fanns det en brygga precis där borta, om vi bara gick runt det där huset. Vi tackade och skyndade mot havet. Kallt, salt och svart. Skönt. Snart dök barnen upp och tittade på oss där vi simmade. Var det en bra badplats de tipsat oss om? Ja jättebra, sa vi. Flickan hoppade också i vattnet. Men pojken ville inte. Du behöver inte vara en fegis, sa hon. Du kan vara modig istället. De orden tog jag med mig. Sedan såg vi prezwalskihästar skymta förbi på Nordens ark. Såg en älg vid vägkanten i skymningen. Den åt omogen havre. Sedan kom vi till Bohusstugan och slog upp vårt tält. Jag betade svarta vinbär från en buske. Små pärlor av mörker i den ljusa sommarnatten. Det som väntade oss var två dagar med klättring, fuktig tropisk värme, en kyss varje gång vi kollade rep och broms inför en ny led, äta blåbär medan man kissade, klätterhjälmen på sniskan och ventilationsdragkedjorna på byxorna öppna, efterlängtade vindpustar när vi satt på toppen och tittade på utsikten, salta bad bland ostron och plattfiskar medan det duggregnade, träd röda av bigarråer, muskler ömma av berg, lycka.