Det är en vecka sen men jag försöker hålla fast vid känslan. På ett sätt pinsam och kan förstås som oerhört narcissistisk, men den betyder liksom allt: jag blev tårögd av min egen text. Jag läste igenom ett stycke för att komma in i vad jag skrev sist. Och texten förvånade mig, fångade mig, jag hade glömt, men så var jag mitt i det. Med den här romanen, som kanske blir min andra roman om jag får hoppas, så är det verkligen som att gräva fram ett dinosaurieskelett ur jorden, som Stephen King liknar det vid. Det började med att jag hittade något ytterst litet. Så har jag sakta grävt fram mer och mer, utan att ha en aning om hur mycket som finns där, vad det är för något. Jag avtäcker bit för bit. Det är en historia som framträder. Och för en vecka sedan, när mina ögon tårfylldes, så var det väl egentligen för att det inte kändes som ett skelett utan som att det levde. Jag är inte bara författaren till min text utan på något vis är jag ju också den första läsaren och jag behöver vara lyhörd för mina reaktioner. Det finns en anteckning från den 28 september 2012, när jag höll på att skriva fram det första utkastet till det som tio år senare var I det vilda, då skrev jag: ”jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här. men. jag började precis gråta på sidan sextiofem i min egen roman. vet inte om det betyder att min roman håller på att bli så bra som jag hoppas, eller om det bara betyder att jag håller på att förlora förståndet. kanske är det samma sak.” I det vilda gick på ett sätt så fort att skriva. Ja manuset hette inte I det vilda på den tiden, och det tog många år för det att bli sig själv, men på ett sätt fanns själva berättelsen där direkt, jag visste från början.