Det är stort att bli läst, jag kommer kanske aldrig helt att vänja mig. I alla fall så skrev Elin Cullhed om Hästar på insta:

”En riktigt bra debutdiktsamling som inte alls föll in i den där klichén om flickor och hästar och plastdjur och våld men ändå lyckades skriva om det! Wow. Hästen var mer förgängelse och död, förlustens gåta, av barndom och av en mamma. Hästen var också en mamma, såsom ett barn förnimmer sin förälder: ouppnåelig, varm, en stor kropp, någon man lyder under och kanske både hyser respekt inför och känner längtan till. Jag ville aldrig ha en häst när jag var liten men det här diktjaget vet vad det är att inte ha en egen häst. Hur kan text göra saker så levande för en? Den här fick mig att stiga rakt ner i en barndom i början av 90-talet, vi är födda samma år jag och @lisazetterdahl . Nu finns den i mitt sinne ❤️ tack ❤️ (dikten jag fotade är inte helt som hur resten av dikterna är)”

och så lade hon upp en bild på den här dikten:

”våra flickhänder har gripit

efter halmstrån

det står aldrig något

om detta”