Dindje, dinden, dindinden, dunde, dundundje.

Ungefär så kan det låta, lite beroende på graden av Arvids engagemang. Det är ett ord han haft rätt länge, men vi har aldrig förstått vad det betytt. Vi har inte kunnat hitta sammanhang, koppla det till något. Pedagogen på öppna förskolan sa till Henrik för en månad sen eller två, att åh han kan säga hund! Nja tyckte Henrik, och jag, när han berättade om det för mig. Det är inte det det betyder, men det var ju gulligt att hon trodde det.

Men jo. Det betyder hund. Och han har sagt det i flera månader utan att vi fattat att det är det han sagt.

(Önskar här med att Siv på öppna förskolan börjar jobba på den förskola som Arvid blir tilldelad.)