När vi åkte hem till Skåne igen. När vi lämnade Östergötland. Sensommarskymningen som sakta föll och Arvid som vägrade somna i bilen. Jag försökte att inte gråta till ”When morning comes to town I’ll be moving on”. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. Om det som hände. Om det som hänt. Men det är nog bäst att låta bli, än så länge. Jag skriver sms till kompisar och sms till mig själv, det är min dagbok tills vidare. Nu är det vardag igen. Jag redigerar poesi. Stan är glödhet och det känns som New York och jag njuter av att sitta på café och svettas. Nej jag njuter inte av att svettas, men jag njuter av att få sitta på café och skriva igen. Jag njuter av att det här är mitt liv. Det andra lämnar jag.