Jag drömde så starkt häromnatten. Jag och pappa sitter i hans bil på uppfarten utanför hans hus. Vi ska sova i bilen. Det mörknar hastigt ute, och jag säger titta, det är fåglar! Himlen täcks av fåglar, den sjunkande solen förmörkas. De landar i hagen nedanför, och då ser jag att det inte är fåglar utan människor iklädda fågeldräkter. Sedan ska pappa gå iväg med Arvid. Jag tycker att det känns olustigt att lämna Arvid till honom. Arvid börjar gråta, för pappa har bränt honom med en cigarett på armen. Men pappa säger äh och slänger upp Arvid på ryggen. Sedan sitter Stina och jag i lekerstugan hemma på Agnesborg och väntar på att pappa ska komma tillbaka med Arvid.  Efter ett tag blir vi otåliga, vi har en tid att passa för att hinna med bussen/tåget. Till slut går jag iväg för att leta efter dem, även om vi förmodligen inte kommer hinna med bussen/tåget. Direkt hittar jag pappa nedanför Agnesborgs köksfönster där han har öppnat upp en lucka i fasaden och ska byta ett rör. Jag utbrister men var är Arvid!? Och pappa ser sig över axeln och hummar något och jag förstår att det är allvarligt, jag springer fram till bergsknallen som stupar ner mot vägen och söker efter Arvid med blicken, får syn på honom liggande där nere och skriker i panik på Stina att komma. Då vaknade jag. Med en så stark känsla av att pappa visste att Arvid trillat och därför börjat fixa med huset istället för han vågade inte konfronteras med det som hänt. Sen låg jag vaken och såg drömmen om och om igen. Den var så skarp, så tydlig. Drömmar som innefattar Agnesborg brukar också alltid handla om mamma, men i den här drömmen är vare sig mamma eller sorgen efter henne närvarande. Arvid sov bredvid mig och jag pussade hans kind. Sen gick jag upp och kissade.