På mitt usb-minne står det: du är hemma. En slogan från pappas jobb. Jag inser det plötsligt, som att jag för första gången ser det, när jag ska spara dikterna jag börjat skriva på. Det handlar ju om det där, att inte vara hemma.

Det är bara en dryg vecka sen, när jag hade smink och var out and about och skrev på café. Sen började jag isolera mig för att som höggravid inte bli sjuk i dessa coronatider och degraderade till nattlinne. Sen blev jag sjuk hahaha. Nu vet jag inte vilket jag drömmer mest om: skriva, föda barn, bli frisk eller gå ut och lukta på hösten (gärna med smink och fina kläder och på väg till nån fest när jag var typ 20 år?).

Arvid sa att när han är ledig vill han: snusa, lyssna på musik, äta korv, prata, sova, hänga tvätt, prata lite till och leka mycket.

Jag är mest så trött. Vill tänka och skriva. Vill passa på innan jag får en bebis och blir ännu tröttare. Vill helst bara ligga i sängen. Är tacksam över att vi har träd utanför alla fönster. Jag kan ligga i sängen och titta på de gulnande löven. De små sakerna. Ett huvud som gnuggar i mitt bäcken. Mjölken som sipprar ur bröstvårtorna. Stelnar i gula små skorpor, smular.

Bebisen hickar inne i magen. Jag tänker på att min mamma är död. Jag tänker på Norrköping om hösten, när man stod och väntade på bussen och rökte en cigg och den smakade blöta löv. Jag tänker på att vara hemma om hösten, att plocka ett äpple ur det daggiga gräset. Att det bara är anemone hupehensis som fortfarande blommar.