Igår grät jag på tunnelbanan. På How I Met Your Mother säger de en gång att man inte är en riktig New York-bo om man inte gråtit på tunnelbanan. Vad måste man inte göra för att komma bort från turiststämpeln.

Resten av dagen tillbringade vi med döden. Uppstoppade djur, människoskelett, dinosaurieskelett på Museum of Natural History. När det bara var några minuter kvar till stängning kom vi på att vi inte sett den Tyrannosaurus Rex som de ska ha än. Vi sprang runt och letade för allt vi var värda. När vakterna kom och började fösa ut folk funderade vi på att finta oss förbi dem och springa till T-Rexens famn. Men vi insåg att vi ville komma ut med livet i behåll. Vi kom ut utan att ha sett en av de saker som vi helst ville se.

Vi gick från dinosaurier till högst levande Screaming Females. Från flotta kvarter med portvakter till en mörk punkklubb på Knitting Factory. Vad jag älskar New Yorks olika sidor. Hur fort det byter skepnad. Medan förbanden spelade drack vi Brooklyn lager ur plastmuggar och hånglade i ett mörkt hörn. Sedan klev Screaming Females på scenen. Igår kväll var jag officiellt lycklig. Önskar återfödas som Marissa. PS. Jag pratade med henne efteråt och kastade mig över henne för en kram. PS 2. Egentligen fnittrade jag mest.