Det konstiga med att lämna en plats där man skapat sig en vardag, Jag kommer sakna stjärnhimlarna ovanför vår altan. Vädret över bergen. Bergen, alltid bergen där i bakgrunden, lukten av vedeldning. Alla promenader genom villasamhället. Alla äventyr i bergen. Det vilda, karga, så nära. När vi blev varnade för mountain lions som setts i en trädgård nära lekplatsen. Hjortarna som betade i en annan trädgård. Min mountainbike, den dyraste cykel jag någonsin ägt som jag snart ska sälja igen. Allt det nya att uppleva, caféerna, restaurangerna, människorna, vardagen i Colorado, hur livet också kan se ut, lära sig hitta vägen till förskolan. Åh förskolan och de fina förskolepedagogerna, när Arvid grät i början och jag vid något tillfälle sa att han var sensitive och Miss Cathy sa thats’s great, the world needs more sensitive people. Att barnen lärt sig så mycket engelska. Att få nya vänner i våra grannar som tagit oss med och klättrat flera gånger. Att ta med mina barn på det här äventyret, ha en ekorre som bor i väggen som vi döpt till sommarskuggan, så mycket snö, ja den kom tillbaka nu i slutet på maj och vi hade slut på pellets så vi fick använda ugnen som värmekälla och när snön smälte var det så många grenar som knäckts av träden och blommor och buskar som låg böjda, det nyckfulla vädret här, så stark sol, och vanorna hur jag rör mig mellan caféerna där jag sitter och jobbar och de som jobbar där som lärt sig vad jag vill ha. Att prova ett annat liv på en annan plats. Att det var nu som livet öppnade upp sig igen, efter pandemin, graviditet, föräldraledighet, bebistid och amningstid, de där munskydden vi skulle ha jämt i början när vi kom hit, att vi fick glömma dem i botten på jackfickan. Lika konstigt som det var att åka över Atlanten hit, lika konstigt är det att åka över Atlanten hem. Eller konstigare. Det här är en magisk plats och en vardaglig plats på samma gång. Jag ska minnas den så, precis som jag ska minnas hur mkt jag legat sömnlös av stress och vilsenhet. En vardaglig plats och en magisk plats.