Jag tänker på romanen som jag håller på att slutredigera. Jag tänker på diktsamlingen som jag vill fortsätta stryka i, arbeta med, förädla. Jag tänker på en ny roman som jag inte kan låta bli att anteckna små idéer och fragment till.

Och det slår mig varför jag skriver.

Jag skriver för att fånga en plats som försvinner i tiden. Den känsla och stämning som är knuten just dit.

I mitt huvud är det alltid Östergötland. Även om det kanske inte är uppenbart för någon annan. Även om det inte spelar någon roll.

Det spelar ingen roll att jag är på andra sidan Atlanten. Jag är där. Jag står mitt i förlusten.